ANNICA ENGLUND- PODD

På tåget till jobbet idag och fram till frukost lyssnade jag på podd avsnittet där Annica Englund medverkar i I sanningen namn! och ni vet jag är helt mållös. Jag grät på tåget och kunde så jävla mycket känna igen mig och relatera.Jag trodde nog inte att jag skulle bli så påverkad som många andra har blivit som Annica uppdaterat om på sin instagram, men OJ OJ OJ. Jag har tänkt på detta så många gånger i olika perioder av mitt liv om hjärtesorg och break ups. Det finns ingen bok om hur du läker snabbare eller mår bättre snabbare. Det finns inga värktabletter som du kan trycka i dig och smärtan försvinner, utan om du är hjätekrossad då är du det. Det finns inga Quick-fix utan du måste bara härda ut och det gör så ofantligt ont. Att leva i en destruktiv relation skulle jag kalla mig själv som expert av. Annica beskriver att hon träffade sin första pojkvän i så tidig ålder och inte själv hade någon aning om "hur det skulle vara" eller vad som helt enkelt är okej eller inte. Jag tror att det finns så många fler faktorer än "enbart" det. Att vara oerfaren och inte veta tror jag absolut är en stor del, men jag tror att ditt förflutna också kan spela en stor roll i vilka val du väljer.Vad har du för bild av kärlek? Vad har du sett? Fått uppleva? För min egen del så har sannerligen mitt förflutna spelat roll till varför jag "vant" mig vid en viss typ av relation, bemötande, uttryck och så vidare. Jag refererar ju till vad jag sett i min egen närhet. Ni vet, det klassiska... "Min mamma gjorde si och så, därför gör jag också det" eller " varför ska jag göra annat när min familj alltid gjort såhär och visat/sagt att det är okej?" Jag är ganska rädd för relationer. Mest för kärleksrelationer men ett tag var jag också ganska rädd för vänskapsrelationer. Jag  är så otroligt rädd för att bli lämnad och vara oälskad. Jag är rädd för att bli sårad och bli hjärtekrossad och jag har bestämt mig för att det blir du alltid om du går in i framförallt en kärleksrelation. Även om ni kommit överens om att gemensamt göra slut så kommer det ändå bli sorgset och jobbigt för någon av partnerna, och jag är så rädd för att vara den som blir sårad. I alla fall - har ni möjlighet att lyssna på Annicas avsnitt så gör det. Jag blev lite "powerfylld" efter att jag lyssnat klart. Typ att jag inte alls är den enda som genomgår dessa typ av känslorna, eller har genomgått. Majoriteten av alla gör det och det är helt okej. Det är fan bara att ta tjuren vid hornen, och deal with it.