Ett avslut ger en början på nytt

Hej på er.Jag har totalt bortprioriterat att skriva eller ens visa att jag lever. Jag har mått ganska dåligt och det viktigaste för mig blev någonstans bara att överleva dagen. Andas lugnt, tänk positivt och gråt - typ. När jag började blogga för ett par år sedan så blev det som en naturlig övergång från att ha skrivit på ett Word dokument i alla år, till att ta det hela steget längre och skriva offentligt.Jag har alltid haft en inställning om att jag vill skriva om verkliga saker och viktiga saker. Bloggen har varit som en dagbok för mig och när jag behövt det som mest. När jag varit som mest ledsen, arg, besviken, hjärtekrossad och förälskad. Genom alla olika känslostormar och tankar så har bloggen varit mitt forum att få mina tankar hörda, skriftligt. Någonstans på vägen, ju äldre jag blev, ju mer jag utvecklades så insåg väl jag att detta är inte längre rätt forum för mig. Jag insåg väll att jag inte måste ha bloggen som ett sätt för mig att uttrycka mig. Jag har hittat mitt sätt, min väg, där jag kan uttrycka mig, gråta, skrika och vara så brutalt ärlig - som inte är en offentlig bok för alla. När jag gick till min psykoterapeut för snart två år sedan pratade vi verkligen om allt. Vi gick igenom min barndom, olika händelser som jag kommer ihåg och en del som jag fortfarande blir ledsen över. Vi pratade om min familj och den drama som följt mig genom livet. Vi pratade om när jag träffade L, och hur vi egentligen övergick från bästisar till kärlekspar. Vi pratade om känslan av att leva i ett hemligt förhållande. Hur påverkade det egentligen mig och vår relation. Vi pratade om när jag först träffade psykopaten och hur han kom som en blixt från klar himmel. Hur jag inledde ett triangeldrama som ingen av de andra två visste om och hur jag inte kunde ta mig ut.Följt av mormors sjukdom, hennes dödsfall, osäkerhet i jobbet och min trasiga själ.När vi pratade om bloggen. Så frågade hon mig vem som har rätt att ta del av mitt liv. Jag minns att jag hade lite svårt att förstå vad hon menade. Men hon menade att jag skriver ut allt i min blogg. Jag har ett behov av att skriva och att då vara ärlig. Därför har jag skrivit allt på min blogg. Alla sanningar, alla tänker och har oftast inte förskönat någonting. Och hela tiden har jag skrivit endast för mig själv, för att jag skulle må bättre då bloggen var mitt sätt att skingra mina tankar, bli hörd och få "prata" av mig. Men varför gör jag det då offentligt?Varför blottar jag mitt hjärta för människor som jag aldrig träffat, eller känner? För människor som läser min blogg i fel syfte och som jag inte tycker om?Det hade jag aldrig något svar på. För jag vet inte. Jag vet inte varför jag låter random folk ha rätt till att ta del av mina absolut privataste känslor och tankar. Efter de mötet la jag ner bloggen ett tag och efter det har jag aldrig riktigt kommit igång. Intresset försvann eftersom förståelsen inte fanns. Konflikter och annat gjorde att jag bara kände att detta blivit alldeles inte min stil mer. Så. För ett par veckor sedan kändes det som att jag ramlade ner i ett stort svart hål och har ännu inte lyckats ta mig upp därifrån. Jag fick min allra första panik ångestattack och insåg att jag mår så himla dåligt. När L flyttade så bara brast allting. Jag har vetat om att L ska flytta och vi båda två är överens om att vår relation då tar slut av olika anledningar.Ändå kändes det som att hela världen ramlade på mitt bröst och jag kunde inte längre andas. I kombination med detta, så psykopaten vid något tillfälle ringt för att berätta hur vidrig jag är, tjock, ful och äcklig vilket såklart inte är okej. Men jag bara lyssnade och höll med. Jag har aldrig tagit åt mig av "utseende" kritik i mitt liv och aldrig ansett att jag haft dåligt självförtroende, men här bara blev jag tyst och höll med.Där och då kändes det bara som att jag har sårat både honom och L så mycket under en ganska lång period och utan min vetskap har jag ändå levt för att tillfredsställa deras behov. Jag ville så gärna att de båda skulle förstå att jag tyckte så mycket om dem, om än  på olika sätt och att jag ville bevisa att jag visste kunde vara lojal, trogen, pålitlig och en trygg partner. Men jag misslyckades där. Men när L flyttade och efter att jag gjorde slut med psykopaten på riktigt i somras så har jag förstått att jag måste få vara ifred. Jag måste få jobba med mig själv, börja trivas med mig själv och börja älska samt prioritera mig själv. Jag kan knappt minnas vem jag är när jag är singel eller ensam. För den delen så kan jag knappt minnas när jag mådde riktigt riktigt bra sist. Givetvis har jag haft tillfälliga glädjeperioder och har min fasad uppe bland jobb, vänner och familj - men när jag är ensam så är jag allt annat än okej. Så har det varit i ganska många år och det har blivit lite mer illa de sista veckorna. Så därför har jag sökt vård i Stockholm i form av bland annat samtalsterapi vilket känns skönt. Jag har super fina kollegor(vänner) som finns här hos mig, smsar, ringer och ständigt berättar hur mycket de tycker om mig. Det behövs verkligen så mycket. Jag har tillåtit mig själv att vara ledsen. Det är nog det jag varit rädd för i alla år. Att känna sorgen och känna smärtan. Men nu försöker jag tillåta mig själv att bara möta smärtan. Det får göra hur ont som helst och det är helt okej. När jag blir som mest ledsen, så brukar jag allting ringa till de personerna som känner mig mest trygg med - L i de flesta fallen, och de mönster måste jag bryta. Att inte låta känslorna och hjärtat ta över. Det är min allra största utmaning och det finns ju ingen annan än jag som kan förändra det, bortsett från lite samtalsstöd. Jag försöker verkligen lägga all fokus på mig själv och det som gör mig glad. Jag har äntligen bestämt mig för att stanna i Stockholm. Att det är här jag svara. Jag har ingen lust att flytta hem överhuvudtaget faktiskt och det känns som en extra ro för själen. Att jag nu bestämt mig och är okej med det. Jag har lagt om min träning och börjat träna på morgonen istället för att träna på eftermiddagarna efter jobbet. Jag fick alltid sån ångest över att inte träna när jag verkligen vill men inte orkar och därför bestämde jag mig för att börja träna supertidigt på morgonen.Jag är såå morgontrött, men det är skönt att slippa ångesten. Nu ska jag iväg och käka lunch, men ville mest kika in och förklara läget. Jag håller på till och från att spara ner inlägg som är betydelsefulla för mig och bortprioritera annat. Ha en fin dag! Jag blev förresten gudmor till lilla Khloe i lördags. Det finaste jag sett. Min vän har två fina små flickor och dem ville ha mig som gudmor till den ena. Är så sjukt hedrad och känslosam, haha