Jag hamnade på Kreta!

Nu har det ekat tomt här i några dagar igen. Vid lunchtid i fredags fick jag ett telefonsamtal som vände upp och ned på vardagen lite grann. På det härligaste av sätt alltså. Med superkort varsel fick jag, efter hjälteinsatser från både kollegor och pluggcrew, susa iväg mot Kreta tidigt morgonen efter för att spendera veckan med att köra klasser på en träningsresa här nere. Det är när man utmanar sig själv- bryter mönster och hoppar rakt utför främmande stup- som man växer har jag hört.  Så jag gjorde allt jag inte brukar göra på samma gång; lämnade tentaplugg, redovisningar och rutiner och kastade mig huvudstupa in i ett uppdrag jag skulle tokförberett mig för i vanliga fall. Bröt mot ett gäng av mina mest fundamentala sätt att fungera och chockade föräldrarna när jag ringde hem för att få låna en resväska. "Jag ska till Kreta inatt" hävdade jag medan pappa skrattade i andra änden. Jag förstod honom. Tanken är liksom för konstig för att tänka när man har en planeringstokig dotter med två tentor på ingång.  Men- nu sitter jag hur som helst här nere i en solstol och har knappt två små dagar kvar av en alldeles galet härlig vecka. Kör klasser, tränar, solar, tentapluggar och umgås med sextiofem träningsglada, fantastiskt härliga människor. Har det så bra att jag får nypa mig i armen för att förstå hur lyxigt det är att få sitta här istället för på tåget hem från skolan just nu.  Förra inlägget här handlade om schemakrockar och toktempo och ett drygt dygn senare landade vi här. Ibland är livet tvära kast och möjligheter som är för häftiga för att inte fånga.Såna gånger hoppar man på tåget, flyget eller vad det nu än är som låter dig susa iväg mot dina mål, drömmar och visioner. Det är när man utmanar sig själv och bryter mönster som man växer har jag hört...