Loopen mellan hoppfullt och hopplöst!

Jag är dålig på att inte veta, ovan vid att inte ha en plan att förlita mig på och totalt värdelös på att bli begränsad. Ändå är det precis så det landat nu. I en nervös väntan på en operation som inte alls ingick i den plan jag klamrat mig fast vid i snart ett år. Någon gång "når man vägens ände" menade läkarna redan för några månader medan jag bestämt menade att jag var betydligt bättre än tidigare. Det är jag också. Betydligt bättre än när jag plötsligt inte kunde gå ordentligt i våras och betydligt närmare normalfunktion i de allra flesta träningssammanhang. Dilemmat? Att vara betydligt bättre på många fronter räcker inte när man fortfarande blir gråtfärdig efter 3 minuter sammanhängande löpning. Att vara betydligt bättre på många fronter är liksom inte tillräckligt bra när man fortfarande är lika hopplöst och oförändrat dålig på andra.  Jag har vilat, knaprat tabletter och kompromissat.Rehabiliterat, rehabiliterat och rehabiliterat lite till. Tränat snällt, tränat tufft, tränat inget. Trappat upp en vecka för att trappa ner nästa. Träffat varenda läkare, sjukgymnast, osteopat och rekommendation jag fått. Uteslutit gluten, tvättat skosulor, jobbat med mindfulness, pratat med knät (!) och hoppats (verkligen hoppats!) att just det där lilla rådet jag inte trodde på skulle visa sig vara en mirakelkur. Att knät av outgrundlig anledning plötsligt skulle svara när jag frågade hur det mådde... (Jo på riktigt. Just rådet om att "fråga knät hur det mår och vad som är fel och sedan vara öppen för att höra svaret" kostade mig 1200 kronor och ett gäng trötta tårar) Någonstans går emellertid gränsen för hur länge man kan pendla mellan hopp och hopplöshet och när man går över den gränsen får man helt enkelt revidera planen. Min nya plan är operation. Ett litet, simpelt och okomplicerat ingrepp som förhoppningsvis visar något lättfixat problem som inte kunnat konstateras vid varken MR eller undersökningar. Litet, simpelt och okomplicerat på pappret men ändå superläskigt i mitt huvud- dels eftersom vi inte vet vad som kommer synas i det där lilla titthålet (förhoppningsvis(?) ändå något) och dels för att ett bra knä är en förutsättning för så oändligt många viktiga bitar i mitt liv. Jobb. Livsstil. Välmående. Livskvalitet. Så snälla, snälla lilla knät...Låt det här vara sista månaden med högläge och kylklampar på kvällarna.Låt april bli vändpunkten som jag längtat ihjäl mig efter.  Låt den här månaden gå snabbt som en blinkning så att jag slipper ha nervösont i magen. Låt mig få springa i mer än 3 minuter åt gången och snälla, låt mig fungera utan kompromisser. Jag lovar att jag kommer vara oändligt mycket mer tacksam än förr!  Den känslan. Keeps me going.