Om knän som gör ont i hjärtat!

De senaste dagarna har jag tagit matchning till nya höjder. Kört humör och status precis ton i ton med det grådassiga höstvädret. Knästrulet gör mig ondare än jag trodde att det skulle. Till viss del rent fysiskt men mest av allt mentalt. Tänk att ett litet knä kan ställa till med så mycket och att träning kan kännas så olika och svänga så fort. Att det som brukar vara lyckobubbel, endorfinrus och energiboost plötsligt kan vara tvärtom- en kompromiss med kroppen och kamp mot besvikna tårar. Tänk att ont i knät kan göra så ont i hjärtat...  Så just nu loopar jag runt i en ologisk spiral av tvära kast mellan självömkan och tacksamhet för att trots allt inte är värre än det är. Är en ganska ocharmig och låg variant av mig själv och ledsen för allt man över huvud taget kan komma på att ledsen över; att jag inte får böja ordentligt på benen, att ingen kan säga hur jag ska göra för att bli som vanligt och för att jag är som jag är- värdelös på att bara stå och stampa utan att vara på väg. Lever i en ständig kompromiss mellan klokhet och vilja. Vill göra allting utan fördröjning men har världskrig i huvudet eftersom jag vet om- förstår-  att det enda vettiga är att tagga ner. "Du är ju så himla ung" säger de som hunnit bli några år klokare än mig. "Du har all tid i världen på dig att göra allt du vill sedan". Jag vet. Men just nu, i stunden, hjälper det inte att jag förstår eftersom det där knät gör så förbannat ont i hjärtat.  Gårdagens tabatapass, som efter många långa diskussioner med mig själv kändes som ett bra alternativ till den tänkta Bodypumpen, blev sprickan som fick min hoppfulla fasad att rämna. Kroppen och jag springer på olika håll fast den enda vettiga riktningen i min värld är framåt. Det suger, milt uttryckt, men det som inte stjälper det hjälper. Härdar om inte annat. Så just nu får det vara lite som det är helt enkelt; halvdant och ocharmigt. Jag tänker ta igen det med extra allt på andra sidan det här tråkighetsträsket. På fredag ska jag träffa min sjukgymnast och efter det ska jag sätta mig ner och formulera den halvkassa plan jag tänker klamra mig fast vid de närmsta månaderna. Göra det bästa av en värdelös situation.  "Jag börjar gråta när jag ser den här bilden! Det gör så ont! Smärtan är inte bara fysisk!" kommenterade en kollega som suttit i precis samma sits och ringade in den enda uppsidan jag lyckats hitta hittills. Ni. Ni som orkar dras med min ohärlighet. Ni som förstår, boostar, peppar, kramas, köper glass och låter mig vara tramsig bortom all rimlighet.  TACK och puss!