Det här är en ren mardröm

Hej! Helt ärligt vet jag inte hur jag ska börja detta, för det är alldeles för mycket känslor. Till er som inte har läst mina tidigare inlägg har jag haft en diskbuktning med ett litet diskbråck sen februari som ännu inte är bra. Det kanske inte låter särskillt allvarligt, långvarigt eller energikrävande då det är en vanligt förekommande skada, men för mig är det en ren mardröm. Låt mig förklara. Efter en magnetröntgen för 8 månader sedan blev det klarlagt att jag har den här skadan och då sa läkaren att det kommer ta ca 12 månader (från febaruari då skadan uppkom) tills det blir bra. Däremot skulle smärtan försvinna inom de närmsta månaderna samtidigt som jag fick rehab. Problemet var den att ryggen blev sämre. Smärtan blev aggresivare, pulserande och konstant, vilket gjorde att jag fick ta bort rehaben då det förvärrade situationen. Efter ytterligare en månad utan rehab blev det ändå inte bättre. Det innebar att jag fick göra ytterliggare en röntgen. Ifall den röntgen skulle visa något så var det tack och ajdö med friidrotten (iallafall mångkampen), men som tur var så visade den absolut ingenting. Skönt va!? I det läget så tänkte jag att det bara var att låta ryggen vila, återhämta sig och sedan byggas upp på nytt. Däremot är det ju sällan så att livet bara är en räkmacka eller hur, för min rygg fortsatte att försämras... Till slut fick jag rekomendationer till att gå till en kiropraktor vilket faktiskt hjälpte!! Men bara till en början.... Samtidigt fick jag super lätta nya rehab övningar, men till slut brast det också. Smärtan var ständig, fruktansvärd och besvärande varje minut oberoende på vad jag gjorde.  Efter ytterligare några månader bad vi om att få en ny remiss skickad, denna gång till Karolinska. Där var jag idag och fick träffa ytterligare en ny läkare. Läkaren tittade på mina röntgen bilder från i somras och konstaterade att självaste diskbuktningen och lilla diskbråcket med all sannolikhet inte är problemet. Helt plötsligt är min rygg ett mysterium... igen... Det som händer nu är att jag förhoppningsvis i slutet av veckan ska röntga om ryggen med någon tredje variant av röntgenmetod. Vad jag däremot redan nu kan säga är att hans hypoteser om vad felet kan vara inte var något att hoppa av glädje för, snarare tvärtom. Hursomhelst har jag ingen aning om någonting just nu. Jag vet bara att jag har en sån fruktansvärd smärta som inte går över. Jag har ingen aning ifall jag kommer kunna fortsätta med friidrotten, åtminstone inte mångkampen? Jag har ingen aning om det här någonsin kommer att bli bra. Jag har helt enkelt ingen aning om något just nu. Jag kan inte göra annat än att fortsätta hoppas på det bästa, men inte heller det är särskilt enkelt. Kan man inte bara få något positivt serverat någongång? Allting jag vill just nu är att få träna, få springa tills jag mår illa eller springa tills mjölksyran tar över, helst alla tre. :-) Om tre veckor fyller jag iallafall 18 år och allt jag kommer att önska mig är att beskedet från läkaren ska vara bra. Ifall någon av er är skadade och känner er lika frustrerade, så hit me up:) Har inga nya träningsbilder så här är några gamla:)