En sits alla hamnar i

Hej!  Snälla ta några minuter av din tid och läs detta. Det är faktiskt dags att vi börjar prata om sanningen, för jag vet att jag inte är ensam om detta. OM du inte kan känna igen dig i den här texten säger jag bara grattis till dig. Däremot vet jag att många har varit i denna sits, kommer att hamna i denna sits eller är i denna sits just nu. Kanske i olika grader, men vad spelar det egentligen för roll? Jag pratar såklart om motgångar.  Motgångar finns i allt. Det kan vara i tex skolan, inom en sport eller i ett förhållande, men det som ligger mig närmast hjärtat är inom en sport, inom friidrotten. Jag har hållit på med friidrott så länge jag kan minnas och därför sitter det så hårt inom mig. Friidrotten är verkligen en stor del av mig och mitt liv. Jag har egentligen från början fått höra att motgångar kommer och att det är de människor som tar sin igenom dem som kan lyckas. Det är såklart rätt. Klarar du inte motgången, förlorar du hoppet och skiter i det du ville göra. Men ingen nämnde innebörden av motgångar och eftersom vi inte pratar så mycket om det, så kan det kännas väldigt ensamt. Därför tar jag nu detta snack om hur jag känner, så kanske du vågar berätta för dina vänner hur du känner när det händer dig. Jag är inte rädd för att tävla, men jag skäms varje gång över att jag gör samma resultat som jag gjorde för flera år sedan. Jag tränar och tränar för att det en dag ska släppa, så jag kan känna mig redo för att ställa mig på tävlingsbanan utan att skämmas, men hittills står det fortfarande stilla. Jag har varit borta ett längre tag med bland annat fotproblem, men det är inget som jag skyller detta på. Däremot nu när jag väl är på träningsbanan igen, så går det segt. Redan innan fotproblemen stod det stilla och nu står det fortfarande stilla. Jag har blivit äldre, min kropp har vuxit och mina muskler bör klara mer, men det är inget jag känner av. Förra vintern kunde jag komma hem och det hände att jag grät efter en träning och idag kan det fortfarande hända. Bara för att jag säger att det händer att jag blir ledsen, betyder det inte att jag blir omotiverad utan tvärtom ännu mer motiverad. Däremot är det inte alltid kul att se alla andra springa fortare, få bättre resultat eller att person efter person kommer över en på resultatlistan. Helt ärligt, det är riktigt jobbigt. Jag sätter upp mål kämpar för att klara dem, men får sätta upp nya för resultaten inte vill komma. Det jag stöter i kula eller det jag hoppar i höjd gjorde jag för flera år sedan. Jag känner mig bokstavligen sämst när det aldrig blir bättre, vad saknas egentligen?  Det som ändå är viktigt att inte glömma är när det går bra. Bara för att jag skriver detta betyder det inte att det aldrig går bra. Många träningar går super bra, men att ändå stå stilla i resultaten är verkligen inte kul. Träningarna kan göra mig superglad eller resultaten lite ledsnare, men det viktigaste är att ändå aldrig tappa motivationen eller att ge upp.  Tips på sånt jag brukar tänka på för att ändå hålla motivationen uppe: ⭐Ta in ett pass i veckan eller avsluta träningen med att göra något annorlunda. Kanske tävla mot dig själv om hur fort du kan rulla från ena sidan av stavhoppsmattan till den andra ⭐Glöm aldrig det som gick bra på träningarna ⭐Kom ihåg varför du började från början- För det är skitkul ⭐När du väl har kämpat ett tag i motgången, varför ge upp det nu?  Det här är iallafall hur jag känner. Kram <3