Innan hade jag verkligen haft turbo i baken, kört på som om jag vore odödlig och glömt det viktigaste. Mig själv.

Jag tänkte att jag skulle börja föra dagbok om min depression, hur min vardag ser ut och hur jag mår. Men först vill jag berätta lite bakgrund om hur jag kom till att må som jag gör idag.Jag verkligen haft turbo i baken, kört på som om jag vore odödlig och glömt det viktigaste. Mig själv. Jag har tappatbort mig själv i alla moln om att passa in och göra ett bra intryck på alla, samtidigt som jag tvunget skulle ha körkort som alla andra och ingenting handlade om mig. Jag utgick inte ifrån vad jag ville eller vad som var viktigt för mig.  Det började året jag skulle fylla 18. Sommaren 2013, snart fyra år sedan. Jag tror det var mitt riktiga första sommarjobb och jag var supertaggad på att få tjäna pengar. Jag jobbade i en hotellreception och tyckte det var jätteroligt. Jag var naiv och alldeles för snäll, mina kollegor ville vara lediga och jag tog med glädje deras pass. Jag jobbade hela tiden, var nästan aldrig ledig den sommaren. Men jag tyckte det var roligt så jag reflekterade inte så mycket över det.  När sommarjobbet var slut och mitt sista år på gymnasiet skulle börja var jag helt slut, jag var inte peppad och jag kände inte att jag hade vilat upp mig alls under sommaren. Men första terminen rullade på och jag körde på som vanligt i mitt race. På hösten fyllde jag arton och jag som aldrig tidigare knappt suttit bakom ratten kände att det verkligen var dags att ta tag i körkortet. Så jag anmälde mig till en intensivkurs under höstlovet och en vecka efter det. Det var tufft, det var mycket pluggande hela höstlovet och också under november innan jag skulle skriva upp. Jag klarade det. Den 20e november lyckades jag få mitt körkort som jag längtat efter så länge! Men jag var helt slut. Jag tänkte att det skulle bli så skönt med jullov om en månad och jag skulle få vila upp mig i Paradiset Thailand. Trodde jag.  Flyget gick några dagar innan skolan slutade och vi tillbringade julafton på en vit strand och klarblått hav, 30 grader och vi hade ingenting att klaga på. Men några dagar senare vände allt när jag fick en svår matförgiftning, över halva semestern var förstörd vilket motsvarade en och en halv vecka där jag sprang på toaletten flera gånger i timmen. Jag var helt utmattad av denna matförgiftning. Än en gång kom jag tillbaka till skolan utan att ha vilat upp mig.  En intensiv termin startade, min sista termin på gymnasiet. Nu gällde det att lägga in en extra växel. Inte bara i skolan utan i relationer till sina klasskamrater. Vi var ju den bästa klassen och det skulle vi bevisa. Jag började ifrågasätta alla mina klasskamrater jag tidigare inte haft en bra relation med vad jag kunde göra för att de skulle tycka om mig. Jag fick höra att jag skulle tona ned lite, inte synas och höras i varje situation. Det var jobbigt. Just då var det viktigt för mig att bli omtyckt men jag som tidigare glänst med mina betyg, just för att jag kunde ta ställning i varje fråga, smälte in bland alla andra elever och mina betyg lika så.  Så inte nog med att jag redan var utmattad från nästan ett år tillbaka, försökte passa in bland alla andra och ändå hålla kvar mina betyg, samtidigt som jag inte hade någon energi att göra allt detta så var det också planering inför den stundande studenten. Vi hade olika fester hit och dit, ibland mitt i veckorna trots skola dagen efter. Vi satte ihop koreografier som vi skulle tävla med och planerade den stora dagen men flak, lakan och allt som hör till en student. Det var bara väldigt mycket just då.  Så kom dagen jag längtat efter i tolv år. Allt var över, all stress från skolan och runt om skolan. Inga mer läxor, betygen var klara och jag stod där i min vita klänning och mössa. Skrek ut över publiken fyfan vad jag är bra. Allt skulle ordna sig nu. Trodde jag.  Mitt sommarjobb på ett Café började redan dagen efter studenten där jag tillsammans med andra tjejer i min ålder skulle jobba hela sommaren. Det var ett roligt och inte så stressigt jobb. Men en dag fick jag plötsligt väldigt ont i halsen och hög feber. under två veckors tid var jag sjuk så jag besökte läkaren som tog prover och tittade i min hals. Jag fick ett brev hem där det stod att de inte kunde hitta någonting i min kropp som tydde på sjukdom. Läkaren skrev att kroppen påverkas fysiskt av stress och att det kan vara orsaken till hur jag mådde. Stress? tänkte jag. Jag är ju inte stressad nu, det var ju innan studenten jag var stressad. Nu i efterhand kan jag förstå att min kropp reagerade på all stress när jag väl lugnat ner mig.  Sommaren gick och vi fortsatte jobba tillsammans i full fart, vi var aldrig lediga helger när det var som mest tryck på caféet utan måndagar och tisdagar fick vi alla ledigt. När ingen annan var ledig kan man också se det och det var faktiskt tufft för jag missade ju allt som mina vänner gjorde på helgen för att jag skulle jobba. Jag tycker att som artonåring kan vi faktiskt vara värda lite ledighet också.  Sedan kom hösten och jag flög till London för att bosätta mig där. Det gick inte alls bra, jag insåg att jag var där av fel anledning och åkte hem ganska snabbt. Jag hamnade i konflikt med den då nära vännen jag åkte med och vi pratar knappt än idag. Jag tillbringade hösten hemma hos mina föräldrar och gjorde knappt någonting. Där fick jag en chans att vila upp mig för första gången på över ett år. Dessa tre månader som gick var härliga men sedan tog jag mig ann mitt livs största äventyr. Jag åkte till USA för att vara au pair i ett år. Det tuffaste, mest lärorika år jag haft i hela mitt liv. Det var superkul samtidigt som det var supertufft och det hjälpte mig absolut inte att läka från min utmattning sen tidigare samtidigt som jag kanske suttit längre ner på botten idag utan denna stora och stolta erfarenhet.  Sen jag kom hem har det gått utför för mig. Jag vill så gärna skriva exempel på hur det gått utför utan att sätta käppar i hjulen för mig själv. Jag tror inte att någon som inte följer mig på sociala medier vet om min psykiska ohälsa för man blir duktig på att dölja den. Jag kan sköta mitt jobb och jag skrattar vid middagar. Men jag kan gråta i min ensamhet, jag kan säga ifrån till middagar för att jag inte orkar psykiskt, eller fysiskt heller för den delen. Jag kan ligga i soffan efter jobbet en hel kväll och kolla instagram om och om igen. 2016 var det sämsta året i mitt liv och under hösten tog jag modet till mig att söka psykolog och nu går jag dit regelbundet. Det är lite bakgrundsfakta om mig och min depression och från och med detta inlägg kommer jag skriva om min kamp att må bättre.  Jag mår olika från dag till dag, som alla andra människor. Vissa dagar är bra och vissa dagar är dåliga. Det är lite därför jag vill skriva av mig här, för att jag ska få ett grepp själv om hur ofta jag mår bra. Oftast känns en hel vecka som dålig även om jag bara haft fyra dåliga dagar. Med den här dagboken ska jag själv kunna se hur jag mått under perioder, hoppas få klarhet i vilka mönster som får mig att må på olika sätt. Så här här min vardag och hur jag mår, varje dag från och med idag. 23/3-2017