Känslor

Känslor är väl något av det finaste och mest förjävliga man kan uppleva. Det är underbart när allt är bra. Man mår bra, det går bra på jobbet, man har människor runt omkring en som älskar en. Det är hemskt när allt är dåligt. Du har precis fått hjärtat krossat, jobbet retar gallfeber på dig, det verkar som att dina vänner inte längre har tid för dig. Min relation till känslor just nu är så jävla delad. Jag har båda delarna. Jag har ett jobb som alla dagar i veckan är jobbigt, jag kämpar och sliter varje dag med tvätt, städ och matlagning. Men jag jobbar med de finaste barnen du kan tänka dig, de ger en så mycket kärlek. Det är liksom en balansgång mellan att bryta ihop på grund av utmattning eller lycka. Jag älskar dem så, men jag orkar inte slita med allt annat runt omkring. Sen har vi det här med kärlek. Kärlek, som jag ville hålla mig så fruktansvärt långt bort i från. Jag ville ha kul och inte bry mig om någonting i detta landet, för jag ska ju ändå hem. Så hände det som inte fick hända. Jag har träffat den här underbara killen som jag redan tycker så mycket om. Han behandlar mig på ett sätt som ingen annan gjort förut. Han har den här sjuka humorn som jag skrattar tills jag kissar på mig åt.  Han bryr sig inte om någonting, allt är lugnt och avslappnat med honom. Han är jättekittlig, vilket jag älskar hahaha! Han har de mest tindrande ögonen och finaste leendet. Han får mig att skratta och det är honom jag längtar till varje dag när jag har det tufft. Men detta kommer ta slut. Jag kommer åka hem och vi kommer inte bli ett par. Han kommer skaffa en flickvän som inte är jag och jag kommer bli hjärtekrossad. Samtidigt som jag förstår allt detta, ett distansförhållande fungerar inte, så blir jag ju jätteledsen. För jag vill vara med honom, men jag kan inte. Det är det som är så jävla sjukt, när detta tar slut kommer det inte handla om att en av oss inte har några känslor kvar. Båda två kommer vilja ha varandra och det är som att någon annan bestämt att vi inte får. När jag tänker på oss så tänker jag på att jag vill vara med honom,  att han gör mig lycklig och att han kommer skaffa en annan flickvän. Förstår ni hur sjukt den här situationen är? Jag vet att jag ska leva i nuet, det får bli svårt när vi väl är där och tills dess ska vi ha kul. Men jag tycker bara det är så jävla ledsamt att jag inte kan spendera mer tid med honom fastän vi båda vill.Idag grät jag framför honom, jag var ledsen. Jag var ledsen för att jag tycker om honom så mycket. Jag faller för honom. Jag har inte känt såhär på år och nu är det ännu värre eftersom jag inte kan vara med honom. Det är liksom olycklig kärlek, fast jag spenderar min tid med honom. Fast han säger allt fint till mig och myser med mig. Kramar mig när jag vill. Så är jag olyckligt kär.Mina känslor är som en riktigt bra blandad fruktsallad. Jag kan inte separera på vad som är bra och dåligt, allt är bara blandat och det skapar kaos. Vilket gör att jag gråter, när jag är lycklig. För egentligen är jag ju så himla glad över att få vara här, där jag vill vara, jag är omtyckt av de jag jobbar med och som en bonus får jag också uppleva hur det är att bli riktigt bra behandlad av en underbar kille. Det trodde vi inte skulle hända för en månad sen. Jag måste lära mig att leva i nuet och se det positiva i allt jag har. Försöka putta undan de dåliga känslorna i hundra dagar, så tar jag tag i dem senare.