Ibland så

Kom försent till förskolan efter en cykeltur i iskall höststorm. Var klart sämst i kapprummet med två bångstyriga ungar som inte bara vägrade klä på sig utan snarare slet av sig sockarna medan en pedagog upplyste mig om att storskruttans galonjacka är för kall. Dessutom har lillskruttan varit hemma med snorig näsa hela veckan och borde inte ens ha varit i kapprummet men när pappan jobbar så.... vad gör man?  Sen var dom som besatta av jävulen själv och slogs hela vägen hem och sparkade på påsarna i hissen och försökte låsa mig ute.  Jag har haft tre dagars 50/50 vab och jobb vilket betyder att jag är missnöjd både med min insats som mamma och anställd. Så när vi till slut kom innanför dörren meddelade jag mina avkommor, ovänligt och bestämt, att nu blir det ingen TV och ingen tutte förrän efter middag och bad och kanske inte ens då.Ett sånt utspel (om så bara i hotform) mottas vanligtvis med tårar och klagosång i flera tonarter. Och jag var beredd på det och kände bara, skrik ni, jag viker mig inte.Men klagomålen uteblev. Inte en tår. Vad tror ni dom små monstren gör? Jo dom går och leker, med varandra, utan att bråka. Sen äter vi middag. Samtidigt, och jag får sitta still vid bordet nästan hela tiden. Sen går dom och leker igen och efter en stund hör jag storskruttan föreslå att dom ska städa lite ”så att mamma slipper”. Jag börjar tro att jag till slut fick en psykos där i kapprummet och tog hem fel barn.