Påskrivet

Vi skrev på papperna och betalade stugan igår. Samma stuga vi haft nyckeln till sen juli och sovit i och inrett och haft oss…. ja, precis. Nu är den betald och vår på riktigt. Om nån tycker att det låter lite märkligt så hänvisar jag till den kanske mest omotiverade mäklare jag nånsin träffat. Denne mäklare, vi kan kalla henne Lotta, är egen företagare. Vi stötte på henne redan tidigt i våras när vi började kolla sommarställen, och jag slogs redan då av att hon var både okunnig och ointresserad. Okej, det var kanske taskigt sagt. Men såhär. När man är på en visning och hör folk ställa frågor till mäklaren (om huset och marken runtomkring och sånt där som man tänker att det är rimligt att fråga just en mäklare) så reagerar i alla fall jag när mäklaren svarar: Eh… jaa… jag vet inte. Flera gånger. Vi frågade henne också, vid olika tillfällen, några frågor och fick samma svar. Och jag förväntar mig inte nödvändigtvis att hon ska veta om det går att stycka tomten och vad det i såfall kan tänkas kosta. Men jag förväntar mig att hon i såfall ska svara nåt i stil med: Det vet jag faktiskt inte, men du kan ringa den eller den och fråga. Eller: Jag är osäker, men kan försöka ta reda på det åt dig. Typ. Men inte som Lotta svarade: Nääää…. Det vet jag inte! Hursom. Det var såklart även Lotta som mäklade stugan vi till slut fastnade för och köpte. När hon visade oss den, där i juli, så sa hon också att hon skulle gå på semester veckan efter. Bra så, det klart att mäklare måste få gå på semester. Men vi fick ju säljarens kontaktuppgifter så vi kunde kontakta honom med eventuella frågor och funderingar och tänkte att Lotta har väl inte semester hur länge som helst heller. Men det hade hon. Nu var det ju inte hela världen för vår del. När Dylan bestämde träff med förre ägaren för att gå igenom hur man stänger av sommarvattnet och hur kaminen funkar och sånt där praktiskt, så följde min pappa med. Som praktisk tolk, typ. Och då visade det sig såklart att farsan spelat fotboll med förre ägarens storebrorsa eller nåt liknande, och eftersom det automatiskt innebär att jag och Dylan är hyvens människor så langade förre ägaren över nycklarna och sa att betala gärna handpenningen och så är det väl bara att ni börjar använda stugan sen, synd att den ska stå tom de sista sommarveckorna liksom. Så vi gjorde ju det, förde över handpenningen och blev stugmänniskor. Men när Augusti började gå mot sitt slut tyckte nog förre ägaren ändå att Lotta borde komma tillbaka till jobbet och göra klart den här affären snart. Vilket hon inte gjorde förrän den här veckan. Då hade han mailat och ringt i två veckor utan svar. Hade hon jobbat på en firma gissar man ju att någon kollega skulle tagit ärendet i hennes frånvaro, men hon är sin egen och det var total radiotystnad i över fem veckor. Är man en förespråkare för utbrändhet för att man tycker att hon kunde kollat mailen nån gång under semestern? Jag har i nuläget ingen behov av en mäklare, men hade jag det vet jag vem jag inte skulle anlita.