Thanatofobi/Dödsångest
Dödsångest blir ämnet för dethär inlägget, då jag behöver skriva av mig och de kanske finns någon där ute som känner som jag och behöver veta att du är inte ensam om att känna såhär. För er som inte har de och/eller inte riktigt vet vad de är så är de en varaktig rädsla för sin egen död, eller för sitt pågående eller framtida döende. En definition av dödsångest är att det är en känsla av skräck eller oro för, eller upptagenhet vid tanken på att vara, döende eller att inte längre finnas. Men alla som har thanatofobi känner ju självklart inte lika! Men såhär mår och känner jag. Så fort jag påmmins om att jag någongång i livet kommer att dö, så får jag en kall spridning i hela kroppen de börjar från huvudet och rinner ner över kroppen. Sen kommer tårarna och tätt där inpå så börjar jag få svårt att andas och börjar hyperventilera. Då blir allt bara knas jag får en panikångestatack jag får ont över hela brösten, andningsbesvär och bara gråter och skakar. Den känslan av allt och ingenting på en och samma gång och att veta att man kan inte göra något åt det de gör mig så fruktansvärt rädd! Det här är något som dyker upp i mitt huvud några gånger dagligen men oftast kan jag leda iväg dem tankarna och allt går fint men ibland så går allt inte bra, ibland ligger jag där i sängen med tårar forsandes ner för kinderna och ett tryck över bröstet, ibland står jag där på verandan med en mamma som försöker få min anding i normal balans igen, ibland sitter jag där på golvet för att benen är för svaga för att bära upp min kropp, ibland kan jag inte leda bort mina tankar. Jag vet att dem som inte har haft en panikångestatack eller ångest eller dödsångest som de handlar om i detta fall inte kan förstå riktigt hur de känns eller hur dem som lever med det mår. För att de syns inte på våran utsida. Och för er är det ingen big deal att dö, man föds, man lever och man dör sånt är livet typ. Men för mig är det så mycket mer, så mycket djupare. Bara blotta tanken på att inte längre finnas till, kan orsaka existentiell svindel. Jag har aldrig pratat med någon utöver min mamma om det här, vissa av mina kompisar vet att jag har dödsångest men jag kan inte prata om detta med någon för jag får inte fram ord jag bara öppnar munnen och de är tyst och ögonen blir tårfyllda på en gång, jag kan inte prata om det med någon. Kan inte prata om det med mamma heller riktigt får ut några ord ibland efter ångestatackerna. Men idag så kände jag att jag ville skriva om det i alla fall, få ut mina kännslor på något sätt. "På något sätt försöker vi lösa det här problemet med döden. Men frågan är fel ställd. Det är som att sitta och fundera på hur man ska se till att det inte blir höst - det går inte." Lika som att jag inte kan påverka min död jag kan inte leva föralltid och de är just de som får mig att må så fruktansvärt dåligt. Jag kommer dö vare sig jag vill eller inte, jag kommer försvinna för alltid och jag kan inte göra någonting för motverka det. Min dödsångest har blivit värre nu efter studenten, då de är ännu ett stadie i livet jag har passerat. Panikångestatackerna kommer oftare och jag kan inte gå en dag utan att få upp tanken i mitt huvud. Tankarna dyker upp mycket lättare nu på senaretid, de är oftast av simpla saker som om jag ska måla naglarna så kan jag bli o tänka på min farmor som dog för några år sedan för att hon alltid hade lackade naglar och då kommer dödsskräcken på en gång. När jag ska lägga mig och sova om kvällarna så kan de dyka upp då jag blir att tänka på att när man somnar vet man inte om att man sover när man gör de och att de är som att vara död sen kan jag inte somna för att jag är rädd för att dö i sömnen eller så kommer tankarna ur bara tomma intet som en jävla käftsmäll. Eftersom dödsskräcken nu blivit värre och kommer troligtvis bli ännu värre ju längre jag lever med det utan att göra någonting åt de, så måste jag nu testa allt jag kan för att bli av med ångesten och rädslan. Så jag tänker börja med att skriva detta för att börja få ut de jag känner och sedan någon gång när jag känner mig redo ta tag i mig själv och faktiskt våga ta mig iväg till någon att prata med men om jag inte vågar de så kanske jag ska testa på hypnos och hoppas på att de kan hjälpa! Men än sålänge är det bara mamma som kan hjälpa mig, hon är den som tröstar, lugnar och får mig på benen igen. Hon vill så gärna att jag ska bli att må bra igen men lika där hon kan inte göra något åt min ångest. Jag älskar min mamma Det var allt jag hade att skriva, nu har jag skrivit hur jag mår, hur de känns, vad det är, och vad mitt nästa steg blir. De är lite läskigt att publicera detta oxå men jag har bestämt mig, men man vet aldrig vad man får för respons.