Ångestfyllt spöke

Panik. Ren skär panik. Pulsen ökar och det känns som om bröstkorgen håller på att explodera. Kan ej sitta still, kan ej sluta skaka på mitt ben. Där sitter jag, i mitten av rummet omringad av människor, och ingen märker att jag sakta men säkert håller på att explodera i tårar. Jag biter ihop så hart jag kan, det tar ont i käkarna så hårt jag biter ihop, allt blir tyst runt omkring mig och det ända jag hör är "jävla äckel, gråt då ditt äckel om du ska vara så känslig och inte tåla någonting, blir så jävla äcklad av människor som dig". Det är rösten igen, den vägrar lämna mig. Nu är den på mig konstant, och den tystnar aldrig. I ren panik skriver jag till mamma och ber om hjälp, jag visste inte vad som hände med mig och jag klarade verkligen inte av att hantera situationen. Alla kommer med sin skit hela tiden och klagar till mig, det kväver mig, jag blir osynlig och inte bara fylld med mina problem utan även andras. Jag får bära allt, hela lasset. Jag har lust att skrika, kasta det stora bordet i väggen och lämna märken i väggen, jag skulle vilja be alla att dra åt helvete och hantera sina egna jävla problem och inte kväva mig med dom utan att ens ta emot lite av mitt skit. Jag håller på att tappa mitt förstånd, känns som om det är kört med mig. Jag dränker mina sorger i alkohol och tobaksrök. För stunden lättar allt. Jag andas in den giftiga gasen och samtidigt så blåser jag ut min ångest. Detta är inte en hållbar lösning på problemet, jag vet att jag borde göra någonting men sen samtidigt så är det ingen som tar mig serriöst när jag försöker berätta. Jag har helt enkel tappat hoppet, nu är jag mest ångestfylld och jag är ett vandrande spöke. Ett ångestfyllt spöke som har panik och skriker efter hjälp, men ingen hör.