min kväll

Det brister. Mitt på köksbänken. Jag känner hur det blir ett tryck, tiden går långsamt. Det bultar hårt i minna öron och ögonen känns sprängfyllda och tunga. Plötsligt kommer en lättnad. Jag känner någonting som åker sakta men säkert ner för min kind och över mina läppar, det är tårar. Det är en lättnad att få släppa på allt, lätta på trycket och få utlop för allt hat och all osäkerhet. Ett sätt att lätta på trycket och må bättre efteråt. Jag hulkar ena sekunden och hyperventilerar nästa. Jag förstår att detta inte är som alla andra gånger jag lättar på trycket utan detta ärnågonting helt annat, och det går inte över. Jag sitter i timmar på köksbänken med knäna uppdragna till hakan, mamma blir orolig och vill att jag ska ringa efter hjälp men jag vägrar. Jag vill bara försvinna till en annan värld, en bekymmersfri värld. Tyvärr är det inte så livet är, det finns problem och bekymmer vart man än är, finns alltid människor som är problematiska och stör en. Någonting jag däremot KAN ändra på är min självbild. Självhatet jag känner går ej att beskriva. Jag känner mig osynlig och som att jag inget är värd. Jag går till badrummet och sköljer bort all mascara som runnit från mina kinder, jag hukar mig ner till golvet, försöker hämta andan. När jag reser mig upp igen så möts jag av min spegelbild. Jag ser en person som ser förstörd ut, helt sönder om jag ska vara ärligt. Jag torkade bort vattnet jag nyss hade öst på mitt ansikte och gav spegelbilden ett leende, försökte släppa lös lyckohormoner men det gick ej. Där stod jag igen med ett falskt leende och tårar som rann. Har aldrig kännt mig så patetisk som jag gjorde då. Sen var det bara att bita ihop, låsa upp dörren och gå ut och låtsas som om allt var bra.