DEL 1: DETTA HÄNDER.

När jag skrev det första inlägget kring det här ämnet, gjorde jag det ganska snabbt. Jag läste om tjejen som blivit gruppvåldtagen av sex killar, diskuterade sexuella övergrepp överlag med min vän och jag skrev ett inlägg i hopp om att åtminstone vinna någon slags igenkänning. Jag insåg ganska snabbt, att det här var ett ämne som inte fick komma undan just ganska snabbt. Jag tror inte att jag har fått så mycket respons på någonting jag tidigare skrivit på den här bloggen. Berättelserna strömmade in. Folk som inte hade behövt höra av sig, hörde av sig för att uppmuntra det hela. Berättelserna landade på 31 sidor och det stod ganska klart att sexuella övergrepp, sexuella trakasserier och även våldtäkter finns som ett mörkt och gömt minne hos alldeles för många unga tjejer.   Jag ville egentligen inte förkorta det här inlägget. Jag förstod att 31 sidor skulle innebära att många inte skulle orka läsa allt. Dels för att det är otroligt långt, dels för att det är otroligt jävla jobbiga historier. Men jag ville ändå visa på vilken mängd det var. Att en liten bloggare i Sverige ber några hundra läsare att dela med sig av sina upplevelser kring sexuella övergrepp och får en skrämmande hög svarsprocent. Och samtidigt är väl medveten om mörkertalet. Jag blev i slutändan tvungen att korta ner ändå. Av den enkla anledningen att det i bloggverktyget inte fanns plats för 31 sidor sexuella övergrepp. Det är tydligen inte meningen att man plötsligt ska smaska upp ett 31 sidor långt blogginlägg, fastän det skulle behövas för att berätta alla historier. Det fick bli tre inlägg med berättelser, de andra har jag publicerat precis här nedanför. Några historier fick bli lite kortare. Några kloka reflektioner och ord av olika slag var fantastiska, men fick fortsätta förgylla kommentarsfältet i första hand för att jag skulle få med så många just berättelser om sexuella övergrepp jag bara kunde.   Jag har tre olika dokument kring det här temat i datorn. Det första publicerar jag nu(som tre olika inlägg), det andra imorgon, det tredje om två dagar. Detta händer så många unga tjejer. I Sverige. Ett av världens mest jämställda länder. År 2013.     Jag tycker precis som du. Att detta är otroligt jävla viktigt och att något måste förändras och det måste göras nu. Så här är min historia. Historian som har format mig mer än något annat i hela mitt liv. Historian som får mig att någon dag när jag har bearbetat den tillräckligt att vilja föreläsa om detta. Jag tänker någon dag sitta framför högskoleklasser och berätta min historia och allt som har med den att göra. Just för att få killarna att fatta vad fan det är som händer med en tjej när de tar allt som är hennes och gör det till allmän egendom. Min kropp är ingen allmän egendom. Min kropp är min och ska för alltid vara det. Jag tycker inte att det passar att skriva om all jävla ångest efteråt och allt som blir fel när man ska försöka ha normalt sex och hitta vad man själv tänder på när en kille har förstört allt så sjukt tidigt. Men min historia ska du absolut få och här är den: Jag var 14 år. Vi kallar honom A, han var en av de snyggaste och populäraste killarna på skolan. Så när A sa att han var kär i mig så var det klart att jag började träffa honom. A var perfekt. Många tycker fortfarande att han är perfekt.  Jag och A hade snackat i ungefär en månad när han skulle komma hem till mig första gången. Eftersom vi bara var 14 fick han inte sova över. Inte för att det gjorde så mycket för det var första gången jag skulle träffa en kille på detta sättet, bara han och jag. Jag var rädd och nervös och ville bara spy och jag visste inte vad som skulle hända. Vi satte igång en film. Ungefär samtidigt som jag la mig i sängen igen så låg han över mig med tungan i min mun. Detta var spännande och härligt och jag kände att jag kunde ligga och hångla sådär hela kvällen. Men han hade andra planer. Han började försöka få upp skärpet jag hade under brösten, jag hade alltid det då men aldrig efter den kvällen. Jag sa nej, jag vill inte. Jag fattade ju att han försökte klä av mig. Jag ville inte. Nej, sluta. Han slutade, men han slutade även hångla med mig eller röra mig alls. Det var ju inte det jag ville. Jag ville ju att han skulle fortsätta med den delen.   Så böjde han sig över mig och började hångla igen. Yes, fan vad gött liksom. Han försökte få upp skärpet igen, jag fattade att han inte skulle sluta om jag bad honom så jag spände helt enkelt bara ut revbenen så det blev omöjligt att få upp det. Han fick inte upp det och jag blev så lättad, så lättad. Men så drog han upp tröjan istället, och började ta ned handen längre och längre ned. Jag bad honom sluta. Han frågade varför och jag svarade endast med orden: Nej, jag vill inte. Han slutade helt och la sig bara bredvid mig. Men det tog max 5 min innan han började igen. Jag sa nej och samma sak hände igen, och han började igen. Denna gången försökte jag med ännu ett nej samtidigt som jag la min arm i vägen och tryckte den så hårt mot min mage jag bara kunde, så han inte skulle kunna komma förbi med sin hand ned i mina byxor och mina trosor. Det hjälpte självklart inte. Där låg jag 14 år gammal och hade min första sexuella upplevelse tillsammans med killen jag inte ens var kär i och som inte lyssnade på mina nej. Det slutade med att han gick ned helt på mig och jag bara låg där och sa inget. För jag var 14 år och trodde att såhär är det nog som det ska gå till. Där låg jag och hade ångest över vad han gjorde. Men jag visste inte hur jag skulle få honom att sluta för nej räckte inte. Hur kan ett nej inte vara nog?   ...   En av bekant till mig hade en pojkvän som hon var tillsammans med ett tag i 7an. Han var lite mer mogen och hade haft flera sexpartners. Min vän var oskuld. En kväll när de sov tillsammans ville han ligga, hon ville sova. Han tjatade mycket men ändå sa hon nej och la sig och sov. När hon precis är på väg att somna så känner hon hur han tränger in i henne. Hon blir förvånad och ligger bara där helt mållös men fortsätter blunda, hon låtsas sova. Han kommer i henne och sedan lägger han sig och sover. På morgonen lämnar hon hans hus utan ett ord och efter händelsen låtsas han som ingenting. Skriver ''Godnatt, älskar dig'' som vanligt, utan att nämna händelsen. Trodde han att hon sov under hela våldtäkten och att hon inte visste om det? Yep. En månad senare får vännen reda på att hon är gravid, han hade ju inte använt skydd. När hon berättar det för sin pojkvän så blir han arg och kallar henne hora. Han säger till alla sina vänner att hon varit otrogen och att hon är gravid nu. Hon blev efter det kallad hora och morsa, hon var typ 14 år. Worst part of the story: till mig och hennes vänner berättade hon det som om att de hade haft sex med varandra, han hade tagit hennes oskuld. Att hon i fråga blev våldtagen visste hon inte ens om.   ...   Jag var utomlands med några tjejkompisar förra sommaren. Vi var ute och hade så roligt som man bara kan ha när man är utomlands och borta från alla krav och bekymmer. Jag träffade en kille. Han verkade snäll. Och dum som jag var efter några shots så följde jag med honom till hans hotellrum. Jag minns inte allt så tydligt men jag minns att när vi började närma oss hans rum började jag inse att alla mina kompisar var borta och jag ville gå tillbaka. Men då var vi redan framme och han drog in mig i rummet och låste dörren. Trots det så tyckte jag att jag hade allt under kontroll. Jag är väldigt naiv och tror alltid det bästa om folk. Hursomhelst så började jag känna av de allt för många shotsen som jag tagit under kvällen och jag började känna mig trött. Han sa "Kom vi går och lägger oss". Först nu började varningsklockorna inne i mitt huvud att ringa. Trots att jag inte kunde tänka helt klart fick jag fram väldigt tydligt att jag inte ville göra något, "Jag vill bara sova" sa jag flera gånger. Sedan minns jag, dock väldigt luddigt, hur jag lägger mig på sängen och han lägger sig bredvid mig. Det är det sista jag minns innan jag vaknar. När jag vaknar har jag inte längre några byxor eller trosor på mig. De ligger på golvet nedanför sängen. Jag ser hur en kille som jag träffat kvällen innan ligger och sover bredvid mig. Jag får lite lätt panik och tar mina saker och springer ut ur rummet och ut från hotellet. Jag sa inget till mina kompisar vad som hänt. Eller det gjorde jag men det var en väldigt förskönad historia eftersom jag skämdes så oerhört mycket. Jag tänkte om och om igen att jag fick ju skylla mig själv. Jag följde ju faktiskt med till hotellrummet.    Ju längre tiden har gått har jag insett att det var nog mer allvarligt än vad jag först ville få det att verka. Idag ångrar jag mig så oerhört mycket att jag ens började prata med den där killen från första början. Men det finns inte så mycket att göra åt saken och jag har börjat inse mer och mer att det inte var mitt fel. Även fast jag hade druckit för mycket och följde med honom till rummet. Faktiskt tack vare att jag har hört andra berätta vad de har blivit utsatta för så har jag insett att jag inte är ensam. Vilket på något konstigt sätt känns som en tröst. Det borde inte göra det eftersom ingen borde bli så nedtryckt och förudmjukad.    …   För fyra år sedan, efter att ett halvår tidigare förlorat oskulden på fyllan till en mycket äldre kille (bara för att den då endast innebar skam och känslan av att känna sig oönskad och oattraktiv) och sedan fortsatt på det spåret, befann jag mig på en plats där jag inte längre kunde känna.   För fyra år sedan var jag själv i ett rum men 5 killar som, likt i historien om tjejen det debatteras om nu, turades om att ha sex med mig. Skillnaden mellan mig och henne, som också gör att jag känt mig så otroligt äcklig, är att att jag sa aldrig "Nej!". Istället hörde jag mig själv mumla "säg till när ni är klara och hur många jag har haft sex med" och det lilla ansvarsfulla som fanns i mig då "använd kondom" för att jag helt enkelt inte orkade. Och för att jag inte själv alltid såg om det var någon ny då jag hela tiden hade minst ett annat könsorgan i ansiktet. Till historien hör också en hel del vodka och oförmågan att inte längre orka ställa sig upp och klä på sig efteråt då alkoholen slagit till mer och mer under skeendet. Hur jag hamnade i den situationen har jag alltid beskyllt mig själv för och visserligen gick jag frivilligt in i det där rummet (med först bara en kille, resterande kom in en efter en). Men anledningen till att en 15årig tjej gör någonting sånt, som hon egentligen innerst inne inte vill, måste bero på annat. Dagen efter kom jag hem till min mamma och sa att jag varit på disney-kväll hos en kompis.   Jag sköt bort den här händelsen i tankarna men efter den här kvällen kunde jag inte längre se min kropp som min egen och mina redan existerande ätstörningar blev värre. Jag ville förändra min kropp så mycket så att den skulle vara oigenkännlig för alla som sett den. Det har även lett till panikångest under samlag i trygga miljöer år senare.   Jag har aldrig gråtit över händelsen, som sagt känns det inte som jag. Men även om jag själv långt ifrån har börjat att faktiskt bearbeta det som hände så känns det som ett steg i rätt riktning att våga dela med sig för att ge stöd åt andra och kanske till och med kunna påverka.   ...   Det var en kväll och det var en nattklubb och en kille. Jag går inte hem med okända. Jag hade aldrig gjort det tidigare. Jag kommer förmodligen aldrig göra det efter det här heller, han förstörde liksom hela den grejen för mig. Men den kvällen tog jag hem någon. Jag hade känt mig liten den kvällen. Osedd. I behov av bekräftelse. Och han kunde ge mig den tillfälligt och det är ju egentligen det sämsta man kan göra i sådana situationer, jag vet det, men det kändes bra när vi hånglade. Jag tyckte att han var snygg.   Vi tog en taxi hem till mig. Aldrig att jag skulle våga åka hem till någon okänd, där gick i alla fall gränsen. Det var hans idé med en jävla taxi när bussen hade gått lika bra och så fungerade såklart inte hans bankkort. Och det strör så jävla mycket extra salt i såren det där. Att jag på sätt och vis betalade flera hundra för skiten också.   Vi kom hem till min lägenhet och vi hånglade. Det var nice. Det gick längre och längre, men inte för långt. Jag hade inte tänkt åka med honom hem från klubben överhuvudtaget till en början. Jag hade mens och det kändes rimligare att kanske byta nummer och ses en annan gång. Jag sade det till honom redan på klubben också, men han menade att det liksom inte gjorde någonting. Hångel och häng, tänkte jag då, det kan bli trevligt.   Hånglade, det gjorde vi. Men han ville ju mer. Mycket mer. Han försökte åtskilliga gånger stoppa in sin hand innanför mina trosor och jag drog bort den varenda gång. ”Nej” sade jag ”inte där”.   Vi fortsatte hångla men det blev liksom mer en kamp. Han ville innanför mina trosor, jag visste att var det någonting jag ville mindre än allt annat i världen just då var det att han skulle vara just där. Han drog fram sin kuk istället. Placerade den precis framför mitt ansikte och jag visste precis vad han ville. Jag visste vad jag inte ville. Jag vet inte vad killar tror om hela suga-kuk-grejen, men det är inte så jävla kul. Enda gången det är mer än tråkigt och drygt är när man själv är vrålkåt och killen är någon man tycker är bäst i världen. Och man blir liksom inte vrålkåt när man har en hand som hela tiden försöker knuffa bort ens egen för att komma åt någonting som man till varje pris vill beskydda. Man är inte så jävla kåt då, med en äcklig kuk i munnen och med en hand som tillhör en kille som inte respekterar en.   Han suckade upprepade gånger också och han framkallade precis den känslan han ville. Jag kände mig jobbig, tråkig. Som om jag var tvungen att kompensera upp. Som att jag hade någon slags jävla skyldighet mot honom.   Jag sög av honom och när han kom gjorde han det i mitt ansikte. Bara sådär. Som att det skulle vara en självklarhet att så kan man ju göra om man vill.   Jag har aldrig känt mig så förnedrad och orespekterad som då. Eller jo. Det har jag. När jag två minuter senare stod i badrummet och kollade mig själv i spegeln. Hans vidriga jävla sperma i mitt ansikte, på mina bröst. Men det värsta var nog att möta min egen blick på mig själv. Den var äcklad, och samtidigt så ledsen. VARFÖR låter du någon göra såhär mot dig? Nästan skrek jag till mig själv och torkade bort kletet från min kind med toapapper. Sedan duschade jag. Länge. Mitt i natten. Tvålade och sköljde av mig och upprepade flera gånger. Ville inte ha någonting av honom kvar på mig.   Jag trodde att han var nöjd där. Liksom att han hade fått sitt. Icke. Så fort jag lade mig igen började han ta på mig, försökte återigen ta sig innanför mina trosor. Varpå jag återigen förde bort hans hand, sade nej, och lade mig tillrätta för att sova istället. Han suckade. Sedan fortsatte han försöka.   Den där kampen. Hans hand. Min hand som föser bort den. Gång på gång. Mina ”nej” och grejen är att då är man inte korkad. Han visste mycket väl vad det betydde. Han sket bara fullständigt i att jag inte ville. För han ville.   Någon timme senare vaknade jag av hans hand där, igen. Han trodde att jag hade somnat och att det då var fritt fram. Jag blev arg. Och rädd. Och jag knuffade bort den där jävla handen. Jag borde ha knuffat bort honom också. Bort från sängen, ut på gatan. Han kunde faktiskt ta sig hem bäst fan han ville. Men det gjorde jag inte. Han fick ligga kvar. Och när han trodde att jag hade somnat en andra gång försökte han igen. Den gången fick jag nog. Jag var så jävla irriterad. Jag tillät mig inte att somna och när han hade gjort det smög jag upp ur sängen, min säng. Min älskade, älskade säng där jag annars brukade känna mig så trygg. Jag ville inte lämna mig själv där, inte med honom. Jag smög ut och in till min rumskompis istället, kröp ner bredvid henne.   På morgonen vaknade vi båda av att dörren till mitt sovrum öppnades, den gnisslade nämligen, och han klev ut. Jag trodde att han skulle gå. Jag hoppades att han skulle gå. Det gjorde han inte. Istället tittade han in genom hennes dörr. Jag låtsades sova, hon med. Då klev han in i rummet och jag tänkte att MEN VAD I HELVETE. Och så ville jag inte att min rumskompis skulle behöva stå ut med det där. Så jag tittade på honom när han stod vid fotändan till vår säng och skakade på huvudet när han signalerade till mig att följa med. Skakade och skakade. Nej, jag tänkte inte följa med.   Han gick ut, men sedan kom han tillbaka igen och uppmanade mig återigen att följa med. Jag var naiv då. Jag tänkte att om någon knuffar bort ens hand och säger nej så många gånger att hon till slut får nog och byter sovrum, då förstår man. Då förstår man att man har gjort fel. Jag tänkte att han kanske ville säga förlåt, att det kanske var en signal på att ”nej, jag ska inte göra det igen, men du ska inte behöva byta sovrum”. Dessutom ville jag inte utsätta min rumskompis för det där, som sagt, så jag följde med honom tillbaka. Vad han hade tänkt sig? Inte lyssna på någon av mina tidigare protester i alla fall.   Direkt när vi kom in i sovrummet var han på mig igen. Vi hånglade och jag ville inte ens det längre för jag var så jävla äcklad av honom vid det här laget. Han fortsatte försöka få av mig trosorna, jag började vid det här laget misstänka att han var gravt efterbliven eller på riktigt potentiell att våldta. Men vi fortsatte hångla. Och så drog han fram sin kuk igen. Den vidriga. Jag vet inte ens varför jag gjorde det då. Sög av honom. Igen. Han tänkte komma i mitt ansikte, igen, men jag puttade bort hans snopp så att det hamnade på min mage istället. Att ännu en gång möta den spegelbilden. Ingenting i mig ville någonting av det där. Och när jag funderar på varför jag ändå lät det ske, att jag inte skrek, knuffades hårt eller bara kastade ut honom, blir jag så ledsen eftersom jag tror att det handlar om något så enkelt som att man blivit uppfostrad att vara så jävla trevlig hela tiden. Ingen dålig stämning. Inga bråk. Han försöker slita av mig trosorna och jag försöker slita tillbaka dem och ändå ska man skratta lite stelt för att det inte ska bli dålig stämning. Istället för att bara vråla att ”MEN VAD FAN GÖR DU, KAN DU KANSKE INTE?”. Det, i kombination med att man någonstans vill vara en skön tjej. En skön tjej som gör honom nöjd medan man är fullkomligt vidrig mot sig själv.   Jag kommer aldrig glömma något han sa under ett av de där försöken att få av mig mina trosor. ”Får man inte ens ta sig en titt?”. Och hans blick när han sa det. Det ger mig kalla kårar. Han framstod som ett vidrigt gammalt pervo som gett sig på en fjortonåring.   När jag hade sex för första gången efter den natten började jag gråta. Det var månader senare och med en kille jag litade på. Som respekterade mig. Någon jag hade haft fantastiskt sex med så många gånger tidigare. Det var samma ställning och samma person som jag hade upplevt, förmodligen hundratals, gånger tidigare, men nu började jag gråta. För att det helt plötsligt kändes för ”knulligt”. För att om man en gång har känt sig som ett hål och inget annat, blir allt som påminner ens det minsta om den känslan vidrigt. Och sedan dess är sex annorlunda för mig. Det går inte att komma ifrån. Jag värderar personen i fråga så mycket mer. Det måste betyda någonting. Jag måste betyda någonting. Det måste vara något slags jag vill ligga med DIG och inte bara med NÅGON. Och det är kanske bra, men det begränsar mig också. Det får mig att inte vilja göra saker med personer som jag tycker om, för att jag förknippar det med en känsla som jag aldrig vill vara i närheten av igen.    Att det ska vara så jävla svårt att respektera ett nej.   ...   Jag vill bara berätta om ett sexuellt överfall som drabbade mig i somras. Jag var ganska rund om fötterna och bestämde mig från att gå hem från krogen sådär 3 på natten i klackskor och med en 5-6 km lång väg hem. När jag väl började komma in till en förort till staden jag bor i som inte är en av de säkraste så märkte jag att jag var förföljd av 4 killar. Jag tänkte inget mer på det, stoppade in hörlurarna i öronen och fortsatte att traska på. Det slutade med att killarna kom ifatt mig, ena killen slog till mig så hårt att jag föll ner på marken. Dem höll fast mig samtidigt som de, person efter person, hade sex med mig. De turades om att hålla fast samtidigt som en av dem hade samlag med mig. Jag låg där halvt medvetslös efter händelsen, då killarna misshandlat mig samtidigt under samlaget pga att jag försökte säga ifrån. Det slutade med att jag vaknar upp efter ungefär 10 minuter och då har killarna lämnat platsen, jag som är blåslagen i hela ansiktet börjar traska hem, lägger mig sängen, gråtandes och helt tom på ord. När jag vaknar upp på morgonen är jag blåslagen och jag säger till mina föräldrar att jag "ramlat med cykeln". Mina föräldrar är fortfarande ovetande, ingen vet förutom dessa gärningsmän. Jag känner mig äcklig och kommer aldrig våga gå själv/lita på någon på bra länge.   ...   Jag var 18 år och det var på vårterminen sista året i gymnasiet. Studenten stod för dörren. Jag minns det som en period med mycket stress och djupa svackor men med lika stora inslag av euforisk glädje. Och hopp. En jävla massa hopp. Skolan skulle sluta och allt ont som legat och skavt skulle vändas till oändliga möjligheter. Livet skulle börja.  Jag och en kompis bestämde oss för en spontan utekväll, bara hon och jag ett par öl och en massa prat. I slutet av kvällen stod vi utanför stadens mest välbesökta bar och funderade på vart vi skulle ta vägen. Ett par killar hon kände lite halvt sedan grundskolan kom fram och började snacka med oss. Efter ett tag började jag strula med en av dem. Utan att känna någon som helst attraktion men som det kan hända att man gör när man är lite för full och för upprymd av kvällen för att inse att man kanske bara borde gå hem. De ville att vi skulle följa med på efterfest och vi började gå. Eftersom alla var lite för fulla och ingen verkade komma fram till vart vi egentligen skulle bestämde jag mig för att gå hem, vi var ändå inte särskilt långt ifrån lägenheten där jag bodde, ensam. Killen jag hade hånglat med tidigare ville följa med men jag avvisade bestämt eftersom jag helt enkelt inte ville. Han gav sig inte utan fortsatte tjata eftersom han bodde i en annan del av stan och, enligt vad han påstod, inte hade möjlighet att ta sig hem. Synd för dig tänkte jag men gav till slut med mig ändå eftersom jag inte orkade stå där och diskutera. Vi kom hem och jag tog fram en madrass till honom som jag la på golvet i vardagsrummet. Själv la jag mig i min säng och somnade på ett par minuter, väldigt trött och fortfarande väldigt full. Efter ett tag vaknar jag av att han ligger bredvid mig i sängen och försöker hålla om mig, halvt medvetande puttar jag bort honom, vänder mig om och somnar om. Jag hade ingen ork och var inte tillräckligt klar i huvudet för att fråga vad fan han höll på med. Nästa gång jag vaknar känner jag honom inne i mig. Efter det här det mesta svart men jag tog mig på något sätt från sängen. När jag vaknar på morgonen ligger jag på madrassen på golvet som var ämnad för honom. Han ligger kvar och sover i min säng. Jag har frågat mig många gånger varför jag inte reagerade starkare än vad jag gjorde just då, antar att det var en blandning av alkohol och chock. Dagen efter gick jag till skolan som om ingenting hade hänt. Jag förträngde allt och körde på som vanligt, något som sällan funkar i längden. Jag vände allt hat jag borde känt för honom inåt. Trots att jag redan då var uttalad feminist och så väl visste att det ALDRIG är offrets fel kunde jag inte sluta skylla på mig själv. Det är sjukt hur påverkat ens psyke är av alla äckligt skeva normer och föreställningar som tjejer blir påprackade sedan barnsben. Jag tänkte tankar som jag innan aldrig trodde jag skulle tänka i en sådan situation. "Jag var ju faktiskt alldeles för full, och vi hade ju hånglat innan, tänk om han inte förstod att jag inte ville... det kanske inte ens var en våldtäkt?" osv i all oändlighet. Innerst inne visste jag självklart alla svaren. Det spelar ingen roll hur full du är eller hur många inviter du har gett under kvällen, ett nej är ALLTID ett nej.  Jag började utveckla ätstörningar och ta upp gamla självskadebeteenden. Jag hade upprepade kontakter med psykvården och lades in ett antal gånger, ändå dröjde det 1,5 år innan jag ens vågade nämna händelsen för någon. Innan jag insåg hur stor del av mitt mående de senaste åren detta har haft utan att jag tänkt på det. Hjärnan är fantastisk på att förtränga. Fortfarande idag har jag inte fått hjälp med att prata om det här ordentligt och jag har fortfarande stora men, exempelvis kan jag inte ha sex eftersom hela situationen utlöser stark panikångest. Dock kan jag idag rikta hatet åt det håll jag borde och i viss mån även vända det till styrka. Den jäveln ska aldrig få vinna.   ...   Jag hade precis gjort slut med min kille som jag var sambo, och förlovad med. Vi hade spenderat tre år tillsammans och när vi gjorde slut visste jag inte riktigt vem jag var och vad jag skulle göra längre. Hade tappat bort mig själv på vägen i vårt förhållande. Men jag kände mig ensam och hängde med en killkompis rätt mycket. Vi hade haft filmmaraton och det blev så sent så jag sov över. Jag visste att han gillade mig och vi hade pussats lite. Men jag ville inte mer och han tjatade men tillslut somnade vi, han väldigt tjurig för att han inte fick nått. Klockan fem på morgonen vaknade jag av att han tryckte in sin kuk i mig ändå från sidan. Han var så hårdhänt, höll i mig så hårt för han visste att jag inte ville, visste att jag skulle knuffa bort han om jag fick chansen. Och fortsatte tills han kom. Och jag sa nej i början. Tillslut var jag bara tom inombords och orkade inte få fram ett nej. Han var klar och reste sig och gick in i köket. Jag sprang till toaletten och spydde av att jag kände mig så äcklad. Blev äcklad av mig själv. På jobbet märkte tjejerna att det var nått men jag skrattade bort det. Ville inte säga. Jag skämdes. Tyckte jag var äcklig.   Och idag blir jag bara arg. Arg över att JAG skulle få skuldkänslor, att JAG ska känna mig äcklig. Det är han som borde känna sig så jävla äcklig.   Vet inte om det här var till någon hjälp. Men det var skönt för mig att få skriva av det för en gångs skull.   ...   Jag är väldigt glad över att jag inte har blivit utsatt för något grovt sexuellt övergrepp. Men det är ändå två historier som jag vill dela med mig av.    Den första handlar om när jag gick på lågstadiet, jag tror att det var i trean. Killarna i klassen hade kommit på en ny sorts lek. Och det var att tafsa på oss tjejer. Den som lyckades med flest var bäst. Jag kommer ihåg hur några killar band fast den tjej som var mest utvecklad i vår klass med hopprep runt flaggstången och tog henne på brösten och rumpan. Det är först nu när jag tänkt på det på senare år som jag inser hur extremt jävla sinnessjuk det är. Det går knappt att förstå. Vi var tio år??    Jag kommer exakt ihåg hur det gick till när det blev min tur att bli tafsad på. Jag gick i korridoren själv då en kille från klassen springer emot mig bakifrån, när han passerar mig så drämmer han till mig på rumpan. Han fortsätter att springa och vänder han sig om och flinar. Jag är bara chockad. Jag kommer ihåg att våra föräldrar fick höra vad som pågick i klassen och att det skulle tas upp på nästa föräldramöte. Jag minns att min pappa blev rasande över vad som hänt, han frågade mig om allt detta och jag minns att jag skämdes så mycket när jag berättade vad som hänt. Men varför skämdes jag? De enda som ska skämmas är dessa jävla killar. Dessa jävla killar som jag sedan gick i skolan med i sex år till. Som kallade mig fet kossa i mellanstadiet för att jag var något rundare än normen. Som trakasserade och försökte tysta mig ständigt under högstadietiden, för att jag var den enda tjejen som tog plats och vågade stå för och uttrycka mina åsikter. Jag tror aldrig att de har skämts för vad de gjort.   Det andra jag tänkte berätta om hände i somras. På Hultsfredsfestivalen en kväll då jag blev något för full för att ha koll på allt vad som hände. Jag pratar med en kompis kompis i några minuter innan han tycker att vi ska hångla, vilket jag går med på för jag helt enkelt är sugen på det. Jag säger dock till honom klart och tydligt att jag inte kommer ha sex med honom. Jag börjar må lite dåligt och säger att jag vill tillbaka till mitt camp. Han följer mig dit, tror jag. Men efter ett tag så inser jag att jag inte alls sitter i mitt tält, utan han har tydligen tagit med mig till sitt tält. Och det är uppenbart att han vill ligga. Jag är yr och lägger mig ner i hans tält för att bli lite stadigare. Jag förklarar att jag fortfarande inte vill ha sex med honom. Han tjatar. Jag säger nej. Han tjatar. Jag säger nej och åter nej, men han nöjer sig inte med ett nej, han vill veta varför. Jag säger att jag vet att jag kommer ångra mig imorgon, att jag mår illa och att jag bara har känt honom i cirka tio minuter. Jag säger dock inte att jag är oskuld och inte är särskilt sugen på att förlora den till honom (även om jag vill ha sex, gärna dock under lite fräschare omständigheter), vilket är sanningen. Men han nöjer sig fortfarande inte. Jag får panik, kommer han att försöka klä av mig? Skulle folk höra mig om jag skrek? Jag överväger dock att ligga med honom för att han ska sluta tjata och så kanske det är lika bra att bli av med oskulden, men jag inser att jag verkligen skulle ångra mig. Efter ett tag lyckas jag resa mig upp, ljuger om att jag nog ska spy och börjar leta mig tillbaka till mitt tält och han följer mig. Väl där träffar jag killarna som tältar bredvid oss och jag lyckas bli av med den här killen till slut.   Jag är glad att det slutade som det gjorde, för det hade kunna bli så mycket värre. För jag var inte så långt ifrån att ge efter för hans tjat, och det skäms jag så för. Men jag är glad att jag hade tillräckligt mycket respekt för mig själv. Det sjuka är dock att ett nej inte räcker. Inte ens tio, femton nej. Vad ska det krävas för att jag och min kropp ska bli respekterad?   Jag är precis som du och så många andra SÅ JÄVLA TRÖTT på att det här är vår verklighet. Jag orkar faktiskt inte mer. Orkar orkar orkar inte mer av den här skiten. Det värsta är att jag vet att det kommer komma mer. Det är först i natten mot söndag jag får och ska göra krogpremiär. Och man har ju hört så mycket vidriga historier om krogmiljön, så jag är nästan lite rädd. Vilket är så sjukt sorgligt, att jag ska behöva vara rädd för att göra bland det roligaste som finns, att tillsammans med ens bästa vänner dricka drinkar och dansa dansa dansa. Varför kan det inte bara få vara kul?   ...   Det var en sådan där utekväll som var fantastisk redan innan den hade börjat. Jag var lycklig i hela kroppen och alldeles otroligt peppad på allt som hade med livet att göra. Det var också en sådan där kväll när man drack mer än nödvändigt och jag fick i efterhand stora delar av kvällen återberättad där mitt minne inte räckte till. Någonstans mitt i det där vimlet träffade jag honom. Jag minns inte hur, men jag kommer ihåg hur vi gick hem till honom. Där började vi kyssas och så satte det hela fart. Jag var med på det till en början, men plötsligt kände jag hur han var på helt fel ställe. Jag sa ifrån och sa att jag inte ville ha analsex. Han lyssnade på mig ett tag, innan han var där igen. Han var över mig på ett sådant sätt att jag inte kunde ta mig därifrån till en början, men sen lyckades jag dra mig undan för att ta mina kläder och springa därifrån. Alkoholen gjorde att jag inte kom ihåg hur jag skulle ta mig ut på stora vägen, så när jag väl hade hittat dit så stod han där och letade efter mig. Han bad om ursäkt och ville jag skulle stanna, men jag bara grät och gick därifrån.   Jag skäms inte över det som hände. Jag vet att det inte var mitt fel. Jag vet att det var han som gjorde alldeles otroligt fel. Det jag skäms över är att jag senare föll för honom. Ordentligt. Jag skäms över att det går emot precis allt jag står för.   …   När jag och en kompis till mig var på en pub/bar som var i sådär bra skick så skulle hon gå på toaletten tillsammans med en annan tjej medan jag stannade och "vaktade" våra bord/väskor. Det fanns bara ett litet rum med två båstoaletter som skulle vara till alla. Dessa toaletter gick inte att låsa så den ena tjejen stod utanför båstoaletten och vaktade. Två killar kommer in, inget konstigt med det. Dock går den ena killen in i båset där min väninna sitter (trots den andra tjejens uppmaning om att välja den andra eftersom denna var upptagen) och när den vaktande tjejen är på väg fram för att fysiskt stoppa honom så håller den andra killen fast henne. Killen går in i båset, detta medan min väninna sitter på toaletten med byxorna nere och i full färd med att utfärda sina behov, drar ner sina byxor och tar fram sitt könsorgan med en tydlig gest att hon ska ta den i munnen. Klart att min väninna gör motstånd genom att vända bort huvudet, säga nej ganska högt och tydligt och hålla upp ena handen som skydd. Den andra handen håller hon ju för att försöka skyla sig.  Hur mycket motstånd kan hon sätta mot en stor kille som trycker sitt kön mot hennes ansikte samtidigt som han slår bort hennes hand, håller ett hårt jävla grepp om hennes hår/huvud och hotar med att skada både henne och oss andra? Hon öppnar till slut munnen bara för att skiten ska vara över, inte för att hon vill utan för att det är det enda "rätta" i situationen. Hon hade helt ärligt inte så mycket val och jag kan inte ens föreställa mig hur dåligt hon mår över detta än idag när jag mår såhär fruktansvärt av att bara tänka det.  Detta var flera år sedan nu och jag mår fortfarande illa av avsky när jag tänker tillbaka på det. Undrar fan hur tankarna går i en människas huvud när man utsätter någon för saker liknande detta. Värre övergrepp finns inte, än när man bryter ner en människas självkänsla.   ...   Jag vill berätta om en händelse som skedde när jag var 15 år. Jag hade precis börjat träffa en kille, min granne, som var 3 år äldre än mig. Vi brukade gå promenader och prata. Ibland var vi hemma hos honom, myste och tittade på serier. Låter helt underbart, eller? Jag var osäker och hade dålig självkänsla, precis som en vanlig 15-åring helt enkelt. Han var manipulativ och instabil och gjorde allt för att få som han ville. Om jag inte kunde ses, blev han upprörd och hotade med att ”vi kanske borde sluta träffas då”. Så oftast fick han som han ville, eftersom jag inte alls ville sluta träffas.  En dag när vi var hemma hos honom på hans rum så ville han ha sex med mig. Jag sa att jag inte ville, och använde som ursäkt att hans familj var hemma och att jag var rädd att vi skulle bli påkomna. Egentligen var det bara en ursäkt, för egentligen ville jag bara fortsätta ligga där och mysa och kolla på serier. Då övertalade han mig att ”Nej men de kommer aldrig in här, och de hör ingenting jag lovar”. Jag tänkte motvilligt att det var väl bäst att få det överstökat, så kunde vi fortsätta mysa utan att han skulle tjata. Så jag frågade om han hade skydd. Han påstod då att han hade, men att de var för små för honom. ”Jaha, synd” tänkte jag, och sa att jag inte ville i så fall. Jag menar, jag använde inget preventivmedel och min största rädsla var ju att bli gravid eller bli smittad av någon sjukdom. Han fortsatte tjata, började smeka mig. Så långt var det bra, men jag försäkrade honom ännu en gång med att säga att ”Inget mer än så”. Vad gör han då, jo han trycker in sin jävla kuk i mig ändå. Jag känner mig så äcklig och värdelös och kränkt. Jag stöter ifrån honom och väser ”Vad håller du på med, jag sa ju att jag inte ville utan kondom!” Då blir han arg och säger: ”Men då skiter vi i det här”. Det slutar med att han tjatar sig till det, i princip tvingar mig att suga av honom och sedan ha oskyddat sex med honom.  Någon vecka senare får han mig att gå till ungdomsmottagningen för att skaffa p-piller. Några dagar efter att jag hade gjort det skiter han mig för han hade tydligen hittat en annan tjej. Någon månad senare får jag några konstiga pluppar där nere som kliar och skaver och ser jätteäckliga ut. Jag googlar det och inser att han har smittat mig med kondylom. Jag kände mig som världens mest äckliga och betydelselösa lilla varelse. Efter honom betydde inte sex någonting för mig. Jag kunde ha det med vem som helst. Till och med någon som skrev till mig på Facebook och frågade om vi skulle ses och ha sex. Med killar jag inte hyste några som helst känslor till. Ofta med killar som jag visste var ”bad guys” som bara skulle såra mig. Och det har bara handlat om killarnas tillfredsställelse. Allt fick de göra på mig, i mig, mot mig. Ingenting var oftast det jag fick tillbaka. Förutom smutsen då, så klart. Den följde alltid med. Och det tomma hålet efteråt som bara skrek efter att fyllas igen.  Jag fick min första orgasm med en kille för någon månad sedan. För mig är det ett under, något jag började tvivla på någonsin skulle hända. Jag tror dock inte helt att min syn på sex är normal, och vet inte heller om den någonsin kommer bli det. Men vad jag vet idag, som jag inte visste då, var att jag har blivit så trampad på som man kan bli. Och idag vet jag att det inte var mitt fel. Jag visste inte det då, men idag vet jag att jag blev våldtagen flera gånger av den där killen. Han gjorde saker jag inte ville. Så enkelt är det. Det räcker. Och det är inte okej. Det måste samhället visa, annars kommer det inte få något slut.   …   Jag höll på med en kille i några veckor, pratade i telefon och om vi träffades ute slutade det jämt med att vi strulade. En dag hamnade vi på samma restaurang och när jag hade gått på toaletten så väntade han på mig utanför, vi började strula och hamnade tillsammans inne på toaletten. Efter en stund drog han fram sin kuk och ville att jag skulle suga av honom, men jag sa att jag inte ville och att mina vänner väntade på mig så jag var tvungen att gå. Men vi fortsatte att strula och han fortsatte tjata och tillslut tryckte han ner mig och tvingade mig att suga av honom. Sen tackade han och gick och jag fattade inte riktigt vad som just hade hänt.   ...   Analsex. Detta vidriga jävla fenomen. Detta vidriga jävla fenomen som inte hade behövt vara så vidrigt om det inte hade kombinerats med en ganska lika vidrig bild av hur ”en riktig man” ska vara. Detta vidriga jävla fenomen som borde förbjudas som samtalsämne tills, framför allt killar i grupp, lärt sig prata om det på ett sätt som inte är ”HÖHÖHÖ HAR DU FÅTT TA HENNE I TVÅAN ÄN?”. Det som alltså borde förbjudas som samtalsämnen tills den dag då killar insett, blivit okej med och framförallt blivit accepterade för, att de inte behöver vara så. Att man inte behöver prata om sin sexpartner på det sättet inför sina vänner.   Men som ändå förekommer som samtalsämne och som med all tydlighet förekom bland min pojkvän och hans vänner. Alla kompisarna hade minsann fått ta sina flickvänner i röven. Vi kunde väl i alla fall prova? De kan ta sina flickvänner hur mycket i röven de vill, men jag tänker inte, menade jag. Till en början. Men så går tiden. Och så går tjatet. Hela tiden. Hela hela hela fucking jävla tiden, tjatas det. Tas upp. Pikas. Skämtas. Nämns. Och ”SKULLE DU SJÄLV VILJA HA NÅGOT DÄR?” undrar man så många gånger och det skulle han självklart inte men det var ju ”Inte samma sak”. Och så kommer ändå den där gången. När han säkert hade tjatat i ett år. När man till slut ger med sig. Inte för att man vill. Överhuvudtaget. Men han vill ju. ”Och vi kan ju testa i alla fall”. Man upprepar hans ord kring det för att övertala sig själv om någonting som egentligen bara lämnar en klump i magen. Så man testar. Och han har köpt glidmedel för det här har det setts fram emot. Fortfarande oklart om det mest var för hans eller hans kompisars skull.   Och han glider in någon centimeter och det gör ont och man drar sig undan och säger ”nej”. Och han respekterar det och frågar om det gjorde ont. Vilket det gjorde. Vad fan trodde du. Och fastän smärtan där är över, har den istället spridit sig till resten av kroppen. Vi står i en dusch men jag har aldrig känt mig orenare. Drar mig undan. Ställer mig i ett hörn. Armarna runt min nakna kropp. Helt tyst. Och han undrar vad det är, såklart. Och då börjar man gråta. ”Jag känner mig så smutsig bara” mumlar man. Och tårarna rinner snabbare nu och man hulkar. För man känner sig inte bara smutsig. Man känner sig orespekterad och spottad på. Av sig själv också. För att man utsatte sig själv för någonting man inte ville. Man VISSTE att man skulle hata det och ändå respekterade man inte sig själv tillräckligt för att säga ifrån. Och han blir också ledsen. Ångerfull, såklart. Kramar en. Säger förlåt. Men det är liksom för sent. Det hade varit läge att vara ångerfull ungefär 1000 tjat tidigare. Det hade varit rätt att vara ångerfull när man upprepade samma fråga som man redan fått ett ”nej” på. Han kramar mig där vi står. Nakna. Blöta. Kalla nu. Men jag kan liksom inte riktigt titta på honom. Han, som sa att han älskade mig och som annars var fantastisk, och som ändå ville utsätta mig för det för att kunna imponera på någon jävla kompis med ganska oskön kvinnosyn som minsann tagit sin flickvän i tvåan och var jävligt stolt över det. Jag rullade in mig i täcket och tryckte det så nära jag bara kunde och lade mig på andra sidan sängen, så långt ifrån honom jag kunde, den kvällen.   …   Jag hade ett one-night-stand en gång, jag var helt med på det. Jag var lätt berusad och jag ville. Efter vi hade haft sex så tänkte jag gå hem. Jag fick svaret "Varför skulle jag vilja att du går hem när jag kan knulla dig i morgon bitti också?". Som om han tyckte att bara för att vi nyss hade legat, på bådas villkor, gav det honom rätten till min kropp oavsett vad jag ville och kände?   Jag ville gå hem, men stannade ett tag till. Vi hade sex igen den kvällen, men jag kände att jag egentligen inte ville. Någonting med den kommentaren tryckte ned mig så oerhört att jag kände att jag var tvungen att vara honom till lags. När det väl blev morgon och jag hade återvunnit mitt nyktra tillstånd gick jag därifrån utan ett ord. Han har fan inte rätten att "knulla mig" ännu en gång på grund av att HAN vill det. Kände mig äcklad och kränkt efteråt   ….   Jag var 11 år och hade precis fått en ny kompis på MSN. Johanna hette hon. Jag och Johanna blev väldigt bra kompisar och kom varandra närmare och närmare. En dag ringde Johanna mig, men Johanna var ingen Johanna. Johanna var en Peter. Peter berättade att han visste vart jag bodde och vilka mina föräldrar var och sa att han skulle komma hem och våldta mig om jag inte gjorde som han sa. Han tvingade mig genom hot att klä av mig framför en webbkamera och sa att det var det enda som jag behövde göra. När jag var klar sa han att han hade spelat in det och krävde mer filmer i utbyte mot att inte lägga ut den första på nätet. När jag vägrade skickade han en länk till mig på filmen som han redan hade lagt upp på mig. Jag minns hur jag sprang ner till badrummet, kaskadspydde och slog mig själv med en hammare för att försöka slå ut det äckliga i mig. Efter det hotade Peter mig via sms, telefonsamtal och mail under 1 år men jag gav, tack gode gud, aldrig vika för hoten. Det har idag gått 9 år och jag är starkare. Jag vet att det inte var mitt fel men så fort man tänker på alla sjuka svin som har suttit och runkat till min 11-åriga nakna flickkropp dras man snabbt mot tanken att jag kanske är smutsig ändå.   ...   Jag var i New York i somras med min familj. Vi satt på tunnelbanan och mitt emot mig satt en man i 30-årsåldern. Han tittade en del på mig (vilket jag upplevde som obehagligt), och när vi stannade på nästa hållplats ställde han sig upp, gick mot mig som om han tittade ut på perrongen och satte sig sedan bredvid mig. I sitt knä hade han en väska. Plötsligt kände jag något hårt mot mitt ben, och jag tänkte att det var något från hans väska som stack ut. Jag flyttade mig lite närmare mamma som satt på min andra sida för att inte besvära mannen med min knackiga engelska. Efter att detta pågått ett tag, och jag övervägde mer och mer att be mannen att flytta sin väska eftersom det kändes obehagligt, kände jag vad det var. Hans hand. Och han skymde den med sin väska och var nu på väg upp längs mitt lår. Jag fick panik och sa åt mamma och mina bröder att vi skulle flytta på oss. Hade lust att skrika på honom. Fråga vad fan han gjorde. Men var som i chock. Kände mig så kränkt, äcklig och oduglig. Den enda jag vågade säga något till var min bror direkt efter när vi gått av tunnelbanan. Hans svar var att han skulle vilja slå honom så hårt. Fint ändå att höra detta från sin tre år yngre bror, och veta att även han tycker att detta är så jävla fel.  Jag skäms över det här och vågar inte sitta bredvid okända personer på tunnelbanor. Jag kan för allt i världen inte förstå hur hemskt det måste vara att bli utsatt för sexuella övergrepp. Min berättelse är som sagt ingenting i jämförelse med vad andra varit med om. Dagen efter uppmärksammade jag en skylt på tunnelbanan som löd något i stil med "Om någon tafsar på dig i tunnelbanan är det fortfarande sexuella trakasserier, anmäl!" undertecknat polisen. Alltså är detta vanligt. Alltså tror folk att det är okej. Varför? Blir så besviken på mänskligheten ibland.   ...   Jag blev inte våldtagen, men mötte en kille som trodde att han kunde få som han ville med tjejer just för att han var man. Jag var väl 14 år och vi hade bara skrivit på msn innan, samt att jag var och tittade i smyg på en av hans matcher innan att vi skulle ses bara för att veta att det inte var någon snuskgubbe (för det är ju bara dem som utnyttjar dig, eller?). Dagen vi skulle ses hade jag en vän med mig, men av någon anledning lämnade hon mig själv med honom trots att jag försökte hinta att jag inte ville det.  Vi tittade på film och han började direkt försöka smeka mig på brösten, jag tog bara bort hans hand utan att flytta blicken från filmen. Och det lyssnade hann på. Efter ett tag började vi kyssas, vilket kändes okej. Sen började han tjata om att jag skulle runka av honom, ta av mig bhn. Han tog fram sin kuk och tvingade min hand runt hans kuk. Sen tog han ett fast grepp om min nacke och försökte tvinga ner mig men lyckades stå emot. Han bad då om ursäkt och backade några steg och vi återgick till att kyssas. Men inte långt därefter började det om igen och samma procedur återupprepades igen. När han för tredje gången försökte så orkade inte mitt osjälvsäkra, 14-åriga jag säga emot längre. Jag har aldrig träffat en människa som äcklat mig så mycket som han och som fick mig själv att känna mig äcklig genom att göra något jag inte ville.   ...   Min vän står och dansar på en klubb när en kille försöker dra henne till sig. Hon slingrar sig ur greppet han har om hennes arm och går iväg. Han följer efter och försöker igen. Hon tillbakavisar återigen hans försök. Han tar tag i hennes arm ytterligare en gång. Hon drar tillbaka den. Till slut tar han tag i henne så hårt att hon inte kan ta sig loss, drar henne till sig, tar tag i hennes ansikte och trycker sina läppar mot hennes. Hon sliter sig loss och vi andra ser att hon är riktigt upprörd. Med all rätt. Hon åker hem och efteråt får vi veta att hon legat och gråtit för att hon känt sig så orespekterad.   Jag vet inte med er. Men jag känner väl lite att, om någon drar sin arm ur ditt grepp och går iväg för att undvika dig tre gånger inom två minuter, krävs det väl inte direkt en masterexamen i avancerad psykologi för att inse att personen kanske inte är JÄTTEINTRESSERAD av dig?   ...   Jag var på fest tillsammans med alla klasskompisar innan studenten. Jag började flirta lite med en kille som gick i min klass och det slutade med att vi hånglade på klubben. Vi pratade lite och jag bestämde mig för att följa med honom hem. För att jag ville. Detta var en kille jag kände så det kändes inte direkt som någon risk.  När vi skulle ta en taxi hem kom några av hans kompisar och han sa att de ville dela taxi, så vi hoppade in alla fyra i samma bil. När taxin väl stannar sen så säger killen att han ska sova hos sin kompis i natt men att det är lugnt och att vi också kan sova där. Jag känner honom, intalade jag mig, det är ingen fara. Så vi går ur taxin och in i en av hans kompisar lägenhet, då är det alltså jag och tre killar. Vi sätter oss i vardagsrummet i sofforna. De plockar fram vodka och vill köra "jag har aldrig", jag vet vilka alla dessa killar är och tänker inte så mycket mer på det förrän vi börjar dricka än mer och jag efter ett tag inser hur full jag är. Jag ser hur de tittar på mig, allihop. Jag har varit rätt så nära med killen jag hånglade med på klubben under kvällen också men är inte det minsta intresserad av att göra någonting med någon annan.  Jag säger klart och tydligt att jag inte vill ha sex med dem. Att det inte var därför jag följde med. Att jag inte är intresserad. Men på något sätt händer det ändå. Jag kan inte berätta exakt hur det gick till. Jag skrek inte. Jag sprang inte därifrån, vilket de säkert hade låtit mig göra om jag försökt, men jag sa nej. Jag sa nej tills jag inte orkade säga nej längre. Och jag ville inte att det skulle bli "dålig stämning" i klassen och mellan oss sen så jag valde att inte skrika. Tydligen så räcker det inte att säga nej. Dom turades om att ha sex med mig och jag vet inte riktigt om jag kan hävda att det här är en våldtäkt. Men jag ville inte.  Detta hände innan jullovet. När skolan sen började igen låtsades killen som ingenting. Han tyckte att det här var väldens normalaste grej, klart man delar med sig av sina tjejer? Han pratar fortfarande med mig ibland och jag mår fortfarande illa. Detta var tre år sen.