ETT ANTAL PUNKTER BARA.

En uppenbar fördel med valet av bloggande som uttrycksform är att man kan formulera jävligt luddiga inläggstitlar enligt ovan och på så sätt avsäga sig ansvaret för fortsatt legitima röda trådar fullständigt.       - Jag har färgat håret. Nedan satt jag och poserade i det och blev nedskiten av en fågeljävel. Färgen är dock lika konsekvent som mina framtidsplaner, så vid det här laget är jag i princip råttfärgad igen.       - Jag är i Västerås över sommaren och befarar att det kommer att innebära en oundviklig utplåning av min integritet. Mor jobbar ju överlag relativt lite med kläder och saknar dessutom rimliga referensramar gällande vilka situationer som lämpar sig för småprat och ej. Jag, målandes ögonfransen i harmoni i badrummet och hon, plötsligt naken och bajsandes tre decimeter ifrån mig, är ett exempel på ett tillfälle då våra uppfattningar i frågan går isär. Eftersom hon själv föredrar maximalt disco i samband med sina toabesök utgår hon från att resterande delar hennes inställning till detsamma och när jag häromdagen var placerad på dass skickades plötsligt ett ark med tecknade grisar in under dörren ackompanjerat av att mycket belåtet och extremt odiskret fniss.   *Tokiga djur* är för övrigt mammas bästa grej i livet. När jag i vintras var hemma och hälsade på, ångestfylld och jävlig, plockade hon triumferande fram en bild på en hoppande häst ur sin plånbok och såg aslycklig ut. Jag tittade frågande på henne, varpå hon deklarerade ”:-D! Denna brukar jag titta på när jag är på dåligt humör!:-D”. Jag, något skeptisk till hoppande hästar som metod för att dämpa ångest orsakad av onödigt många timmar ägnade åt att fundera över existentiella frågor, undrade, givetvis vidöppen för dittills oprövade strategier, om hon rivit ut en bild på en hoppande häst från lokaltidningen för att förvara i plånboken som humörshöjare vid plötsliga dippar? Hon såg oförstående på mig och förklarade sedan att den ursprungligen gått ut som ett mms till *tjejerna på jobbet* dagen efter julfesten eftersom ”den påminde henne om hur de hade dansat under kvällen”.     Vid ytterligare ett hembesök var detta det första som mötte mig när jag klev innanför dörren:     - Kände för övrigt att min 15-kilos dildolåda avdramatiserats lite väl mycket i familjen när jag klev in i mitt rum och möttes av förpackningen med en vibrerande ”anal intruder” spontant uppkastad på skrivbordet bland hårnålar, bibliotekskvitton och utskick från ICA Buffé. Under vilket produktutvecklingsmöte enades man ens slutligen om att "analinkräktare" var gruppens bäst framspånade, och otvivelaktigt mest säljande, alternativ?    Ber förresten om ursäkt för det plötsliga överflödet KÖN i bloggen, men antar att det är en naturlig konsekvens av att plötsligt och oförberett skymta sin mors könsbehåring i ögonvrån medan man avnjuter sin frukostgröt på lite för daglig basis.     - Och så har jag läst något så djävulskt bra böcker. Jag har ju alltid älskat att läsa, men av någon anledning har mitt litterära utforskande nått sin yttre gräns vid typ *Elsas Mode*. Och inget ont om Elsas Mode, eller, jo, ganska mycket ont om Elsas Mode faktiskt eftersom den bokens enda bidrag till mitt liv var en svårhanterlig känsla av att ha tre decimeter för korta ben, men de här jävlarna har väckt tankar om livet, politiken och kärleken så till den grad att de måste läsas i sällskap av anteckningsblock. Pallra er till biblioteket med listan nedan dirr.