HANDELS & STOCKHOLM

ALLTSÅ HEJ.  Fan vad jag har saknat att skriva här. Förra våren läste jag en intervju med rektorn på Handelshögskolan i Stockholm. Han pratade om jämställdhet, klimatfrågan, samhällsutmaningar överlag och sa att han ville få personer som hans fru som ung att söka till skolan. De smarta, drivna kulturtjejerna i helsvart som inte hade en tanke på Handels, men som skulle göra sig så jävla bra som företagsledare och entreprenörer. ”Kulturtjej i helsvart” är inget epitet jag vanligtvis sätter på mig själv, men det stämde tillräckligt bra överens med polotröjan och författarambitionerna för att fånga min uppmärksamhet. För där jag satt, inte speciellt olycklig alls, men understimulerad som fan i livet överlag och undrade vart mitt 18-åriga Blondinbella-jag hade tagit vägen? Hur födelsedagskalas för 270 pers, ett rynkat ögonbryn över ett fel på ett prov och New York-drömmar hade förvandlats till en tom kalender, allmän trötthet och att bara försöka skrapa ihop ett godkänt på tentorna?  Hans ord knackade lätt på det frö om Handels som såddes redan under gymnasiet, men som fick ligga latent efter att jag ”bara” fick VG i matte C. Jag började i Göteborg hösten 2013 istället, men hoppade av tidigt eftersom jag då, mitt uppe i ett politiskt och feministiskt uppvaknande, egentligen bara ville skriva debattartiklar om att det finns orättvisor i världen. Jag har alltid varit intresserad av ekonomi, men då var jag mest mottaglig för information av typen: tid och plats för demonstrationståg. Jag tog mina rädda världen-ambitioner till ideella föreningar och Politiskt Kandidatprogram i Uppsala istället. Men om jag i Göteborg inte tyckte att målet kändes meningsfullt, kunde jag i de senare inte se mig själv med medlen. När uppvaknandets slagord övergick till lösningsfokusets uppkavlade ärmar, när ATT övergick till HUR, blev det nämligen tydligt att jag hellre tar fram asgoda vegetariska burgare på Max, än skriver motioner för en köttskatt. Självständighet är liksom en förutsättning för min motivation, att kunna göra vad jag vill, när jag vill och hur stort jag vill, utan att begränsas av andras godkännanden eller pengar.  När kanterna, hörnen, grunden börjar träda fram tydligt, dröjer det inte länge innan resten av pusselbitarna rasar efter. Skrivbordet på jobbet fylldes med flest post it-lappar när företagsledare, entreprenörer och filosofer gjorde mig sällskap under bokföringen. Alla (ytterst oklara)försök att anamma en skön slacker-identitet av att *inte bry sig* slutade bara med att jag saknade att skriva listor, koka kaffe och sätta fart. Vanan att med vänsterkompisar slentrianmässigt raljera över skitnödiga entreprenörer, blev mindre intressant när jag började avkräva starkare argument från mig själv än att Rebecca och Fiona praktiserade samma jargong. När jag stötte på begreppet social entreprenör föll både mål och medel på plats. Få bidra till en lite härligare värld, genom att under stor frihet få analysera, vara lösningsfokuserad, planera, sätta upp mål, klura på strategier och sedan ba köra. (Eventuellt grundad i en ganska godtycklig tolkning) läste jag in detta i den där artikeln: Handels, och världen, behöver massa BAAM feminister som, genom att agera på de arenor där vi är som bäst, kan göra den här världen lite bättre. Vi som kommer med något helt annat. Mindre macho och mer mänskligt(och rimligt). Vi som kan lyssna och inte bara prata. Som förstår att den som hörs mest inte nödvändigtvis har mest att säga. Som inte tror på vassa armbågar eller elaka tungor. Som drivs av något annat än bara makt och pengar. Allt detta, i kombination med att jag skulle trivas i en miljö som kännetecknas av enorma ambitioner, fick Handels att framstå som ett ypperligt steg på vägen mot något större. För att komma in behövde jag läsa upp betyget i matte C till ett MVG, och läsa in matte 4 på Komvux och få ett A.  Såhär har ungefär alla mina dagar under våren sett ut:  Det har inte varit speciellt otrevligt alls. Att räkna matte är superstimulerande, och att jobba mot tydliga mål likaså. Däremot har jag saknat kontraster. När allt fokus hamnar på matte, finns mindre utrymme för liksom, livet. När ens högsta prioritet är att bli QUEEN på matte 4, känns det inte lika rimligt att vakna upp bakis bredvid någon härlig i ett studentrum och ha morgonsex under de timmar då man vanligtvis är som mest produktiv. Att i alla valsituationer välja det som får min hjärna att fungera bäst har varit ett skitbra life hack för att hålla sig psykiskt rimlig, men det maximerar ju inte leva life. Och hur har det gått då? Mitt MVG i matte C gick ganska smärtfritt. Jag fick alla rätt på prövningen som skulle avgöra mitt betyg, och var under provtiden tvungen att hämta ett kladdpapper bara för att stort och i rosa kunna få utlopp för det rus som hade disco i varenda cell när jag klarade den sista uppgiften ganska smärtfritt. Mitt A i matte 4 var en betydligt snårigare resa, av den enkla anledningen att det mesta är svårt när man inte har gjort det förut. Jag har försökt tänka: JA, det är klart att detta är svårt eftersom det är första gången du gör det, men om du gör det hundra gånger kommer det ju uppenbarligen att vara lättare. Och med den insikten fokuserat på att ge det tid. Massor av tid. Efter första provet ringde jag en kompis och grinade för att jag var så besviken, men efter sista lektionen ringde jag samma vän och fick orden avklippta av skratt som bubblade upp och tårar som rann över. Jag fucking klarade det. Jag fick mitt jävla A. Och i veckan kom antagningsbeskedet.  Jag är såklart Fett. Jävla. Glad och stolt över både betygen och att jag kom in, men det finaste med den här processen är att jag har börjat känna drivet igen. Som 18-årig prestationsprinsessa var jag varken bra på att prioritera eller sätta gränser, vilket bidrog till att både fysisk och psykisk hälsa var något annat än de borde, men helt fel ute var jag nog inte ändå. Ambitionerna, drivet och de stora drömmarna var det inget fel på. Och att de har börjat leta sig tillbaka, är så himla, himla välkommet.