HANDELS & STOCKHOLM

I min dagbok från i våras finns så många TÄNK OM JAG FAKTISKT KOMMER IN. TÄNK OM JAG FAKTISKT FÅR GÅ PÅ HANDELS OCH BO I STOCKHOLM I HÖST. Jag vågade inte gå upp helt i de där dagdrömmarna, för antiklimaxet om så inte blivit fallet hade varit enormt. Skulle jag ägna ytterligare ett år i en långsam jävla gråzon? Jag ville ju KOMMA IGÅNG. SÄTTA FART. Den tacksamhet jag känner när jag nu kliver upp för trappstegen mot den där skolan, när jag viker in på gatan där min port ligger, gör mig därför helt gråtig emellanåt. Att jag får vara här, göra det här.  Boendet är faktiskt en jävla dröm. Trots försök att blanda upp superlativen med mer nyanserade adjektiv kvarstår faktumet att jag bor i det jag ser framför mig när jag visualiserar ett framtida drömboende. Ljusa trägolv, högt i tak, stora fönster, kakelugn, överfyllda bokhyllor, robusta träbord, balkong mot lummig innergård. Ett stenkast från Mariatorget på Södermalm. Lite bohemiskt, och så satans jävla Instagram-vänligt. Och hon jag bor inneboende hos är inte bara "trevlig det funkar bra:-)" utan jag trivs verkligen genuint bra tillsammans med henne. Hon är himla klok, härlig, mys och fett rolig. Och sitter liksom jag bänkad inför veckans höjdpunkt varje onsdag kl. 20.00 Bonde söker fru, den tydligaste indikatorn på att man tillhör det rimligaste slaget människa med andra ord.  Och Handels är skitnice. Jag har varit så fokuserad på att överhuvudtaget få stega upp mot den där porten att jag inte riktigt funderat över vad som skulle vänta bakom den, men vilken stimulerande miljö det är. Att dagligen få vara omgiven av så drivna, häftiga, smarta, ambitiösa, kreativa, intressanta människor. Som verkligen tar i, oavsett om deras passion är entreprenörskap, marknadsföring eller att rädda världen. Där jag regelbundet får möjligheten att lyssna på personer som tillhör de bästa inom sina områden. Lära mig om klimatförändringar av fkn Johan Rockström liksom. Där ens omgivning inte bara ger uppmuntrande tummar upp åt de stora drömmarna, utan liksom tar för givet, förutsätter, att man ska uträtta stordåd. Vi får höra att vi kommer att sitta på viktiga maktpositioner, starta företag som är nödvändiga för Sveriges ekonomiska tillväxt och vår kurs Global Challenges(<333) handlar basically om: här är vår tids största globala utmaningar, de skulle behöva lösas:)))). Det är inte de små förväntningarna som lämnas i våra famnar, men vad fantastiskt det är att få vara i ett sammanhang där tron på ens förmåga är enorm. Jag drivs av mål. Har aldrig riktigt haft ro att bara vara, utan mår som bäst när jag strävar efter något, tar mig framåt, utvecklas. Under flera år har mitt huvudsakliga mål varit att ta mig bort. Från utbildningar, jobb och städer som skavt. En ständig känsla av: här ska inte jag vara. Vardagen har blivit en transportsträcka på vägen mot Det Rätta. Jag har presterat halvdant på tentor, inte gett mig hän i relationer, inte engagerat mig i utskott, föreningar, projekt, för jag har ju redan ena foten utanför dörren. Den här hösten har jag fortsatt behandla vardagen som en transportsträcka. Varit jättebra på att ligga i soffan i mjukisbyxor och kolla ikapp alla säsonger av alla serier. Jag har känt mig rastlös och famlat efter en tydlig riktning, utan att inse att målet som tidigare utgjort denna nu är uppfyllt. Jag behöver inte längre ta mig bort. Jag är precis där jag ska vara. Jag känner mig stimulerad, tillfreds och inspirerad. Nu finns det äntligen en ro att bygga en härlig tillvaro där jag står, det finns äntligen utrymme att sätta nya mål. Och alltså, det är ju ganska angenäma utmaningar.