LIVSKRISEN HAR BLIVIT LIVSDISCO.

Men lite såhär. Jag flyttade till Uppsala. Min veckovisa snittkonsumtion självhjälpsböcker med temat ”Att finna mening och lycka i livet” var förmodligen högre än genomsnittssvenskens och jag började ifrågasätta allt som tidigare varit självklart. Identitet. Syn på livet. Relationer. Åsikter. Drömmar.   Jag fick jättemycket ångest, var ledsen, frustrerad och skitförbannad. Duschade länge, gick långa promenader, fyllde åtskilliga sidor i dagboken med hastigt nedskrivna bokstäver, lyfte(inte speciellt tunga) vikter till hög house-musik i spegelsalar, och var fortfarande skitförbannad. Fortsatte vara det ett tag. Men man orkar liksom inte vara arg hur länge som helst och plötsligt har man istället en lista med punkter över sådant man vill förändra i sitt liv.   Så, vad an det längsta uppehållet den här bloggen har skådat under sina sju(!) år?   - Alla de där insikterna har krävt brutal jävla ärlighet. Hur fult, smutsigt, jobbigt, sorgligt och elakt det än varit. Censur, bortträngning och förmildring är dåliga verktyg om man vill se klart. Varför mycket av det jag ägnat tankekraft åt onekligen gjort sig bättre inom bokpärmar i en skrivbordslåda än på en bloggjävel.     - Det är eventuellt en baksmälla efter ett valår med tillhörande månader av konstant tyckande i både blogg och podd, men jag är för tillfället så jävla trött på att höra mig själv *slå fast* saker. Det är nog lite utbildningens fel också. Den som bidragit med störiga tankar i stil med: 1. Allt är väldigt o-svartvitt 2. Ju mer man lär sig, desto mer inser man hur lite man vet. Det finns ett generöst antal feministiska ståndpunkter jag skulle kunna tatuera in på synligast möjliga ställen, men överlag är jag öppen för att inte veta något om någonting och redo att omvärdera det mesta om övertygande argument kan presenteras. En minst sagt påfrestande insikt när man har ägnat år åt att fylla arkiv med just Åsikter, men som också banar väg för betydligt mer intressanta tankar och diskussioner framöver. Jag vill ge funderingarna mer tid och tålamod nu. Befria dem från kravet att snabbt landa i slutsatser att förvandla till material. Istället låta dem spinna varv efter varv, slå rot, växa sig större och sedan omprövas på nytt.     - Dessutom blir jag bekväm av den här bloggen ska ni veta. Vill jag förändra något i mitt liv klappar jag nöjt mig själv på axeln så fort jag tillkännagivit de storslagna planerna i ett utförligt inlägg(det här är förmodligen inget undantag). Får jag en snäll kommentar upplever jag att min kvot social bekräftelse är uppfylld för dagen och ägnar mig fortsättningsvis åt att stirra på folk från hörn. Eftersom ganska få av de önskade förändringarna handlat om mitt bloggande, har jag därför tvångssläpat iväg mig själv från skrivbord och kastat in mig i diverse andra sammanhang som varit lite läskiga, men fullt nödvändiga och framför allt väldigt härliga. Jag har förklarat mitt något reserverade jag i vissa sociala situationer med att jag är introvert, en otroligt bekväm ursäkt för att slippa erkänna att ens sociala kompetens erfarat en minusutveckling på grund av bloggen och att man helt enkelt inte riktigt vågar.   - Det långa uppehållet beror inte bara på att jag har funderat, det beror också på att jag har hunnit bli urbota jävla astrött på att fundera. Vilket ändå är att betrakta som positivt eftersom en irritation över sitt eget tankesurr ofta innebär att man tänkt samma sak för många gånger, så många gånger att man kan det utantill och vill gå vidare nu för i helvete. Jag behöver inte ägna en minut till åt att att visualisera vad mitt 85-åriga jag(en frispråkig, revolutionär och rödvinsdrickande kulturtant som spatserar omkring i storblommiga långklänningar i ett hem beståendes av böcker, växter och kaniner, som har spännande älskare och bjuder över ett stort gäng härliga vänner på bullriga middagar varje helg för att skratta högt, utmana varandra intellektuellt och prata om det som känns) skulle säga om mina nuvarande livsval. Jag har färdiga punkter på listor som jag vill försätta i praktik. Jag vill uppleva, se, känna, lyssna, lära. Jag är rent av rastlös. En mycket underlig känsla för någon som vanligtvis inte har några problem med att sitta hemma och läsa alla timmar, alla dagar i alla veckor. KASTA DIG UT OCH LEV KVINNA. GÖR SÅDANT DU KAN SKRIVA FANTASTISKA BÖCKER OM NÄR DU ÄR FYRTIO.   Med andra ord: det är hög tid att bjuda in till stökiga middagar, hångla upp mot väggar och gråtskriva det som känns i hjärtat på riktigt.