VAD GÖR DU MED DITT LIV?

Jag läser en kurs i filosofi, poppar popcorn inför alla föreläsningar och genomgår som ett resultat av detta en identitetskris kopplad till ideologisk övertygelse. Härlig bonus: Snubbar Som Har Kommit Fram Till Sanningen och vill förgylla lektionstid/mitt liv med utläggningar om Hur Det Ligger Till.   Jag låter mig uppslukas av mattetal eftersom jag pluggar upp gymnasiebetyg för att komma in på Handels. Ambitionen att rädda världen känns mest genomförbar kombinerad med sina roligaste aktiviteter, och för mig finns entreprenörskap bland dessa. Ba få vara lösningsfokuserad, se möjligheter, tänka stort, göra upp planer och sedan genomföra. Och så få skriva någon bok och lite krönikor då och då. Himla drömliv.     Däremellan serverar jag hamburgare och pommes. Sorterar papper och knapprar på tangenter i ett kontorslandskap medan 8 h podcast rullar i hörlurarna och skrivbordet succesivt fylls med nedklottrade post-its som jag vid dagens slut skyfflar ner i min väska. Möter en blick som dröjer sig kvar genom ett stimmigt rum och plötsligt är det enda som spelar någon roll att vi hånglar(som Strong Independent Woman som inte behöver någon annan yolo är detta en känsla som alltid gör mig mycket kränkt). Ena veckan storhandlar jag, lagar 20 matlådor och låter ljudet av strukna punkter på att-göra-listor bilda en härlig symfoni, för att nästa vara stationerad i sängen, titta på 25 avsnitt av Paradise Hotel och äta fem ägg/vörtbröd med smör och ost till alla måltider. Balans tenderar alltid att innebära att låta extremer avlösa varandra. Jag är känslomässigt instabil. Eller så är jag bara känslomässig, men helt oförmögen att hantera detta störiga: att faktiskt känna. Projektet att våga vara mer sårbar går uppenbarligen framåt och byter ut stabil likgiltighet mot pirriga lyckorus och att vissa dagar vara så ängslig och skör att gråten riskerar att tippa över precis hela tiden.    Jag sitter med billig öl på studentnationer och skålar i bubblor med Aso på mitt golv, i hennes kök, i andras kök. Aso, som fyller 85% av min sociala kvot. Denna bländande människa som på så många sätt är min raka motsats men med vilken det uppstått en personkemi som fullkomligt gnistrar. Hon är den som ringer mitt under sin pågående gasque och frågar om hon ska komma hem till mig med vin och ha quality-time istället. Detta i samband med att jag har en ångestig porrsurfskväll och därför får hetsonanera och sedan kasta mig ur morgonrock och icke-existerande frilla till förmån för klänning och målad ögonfrans. Hon som lyssnar på min utläggning om hur obefintlig sannolikheten är att jag ska ta tag i att köpa olja till låsjäveln som dagligen testar mitt tålamod till det yttersta, och räcker fram en påse från Clas Ohlson i förbifarten nästa gång vi ses. Hon som smsar 15 gånger om dagen och ringer fem fastän jag sällan har ljudet på och är värdelös på att svara. Hon som drar med mig på spontana luncher, bruncher och utgångar. Får mig att skicka iväg meddelanden och ta initiativ till hångel fastän det är mycket bekvämare att låta bli, eftersom det blir så jälva roligt att prata om det med henne senare och om det går åt helvete kommer vi i alla fall att kunna enas om att jag var modig och sedan skratta och hon kommer att hålla en mycket övertygande utläggning om att jag ändå förtjänar bättre. Jag ger efter för impulser och embracear när jag får feeling eftersom hon ger mig det finaste man kan få av en annan människa: som mest uppskattning när jag är mig själv som mest. När andra kollar snett vet jag att hon skulle ha skrattat som högst. Om det inte vore för att jag är introvert och vill vara ensam hela tiden samt för att vi har planer på att ta över världen och därför behöver ägna oss åt mer än varandra, skulle jag förmodligen inte göra annat än att babbla, dansa, äta tillsammans med henne. Medan jag frenetiskt placerar tegelstenar runt mig för att undvika att ingen kommer för nära, stövlar hon rakt över detta påhitt och raserar det fullständigt. Vi blev BFFs för att hon upprepade gånger sprang ikapp mig och föreslog lunch när jag var i full färd med att försöka undvika mänsklig kontakt på väg till bussen efter föreläsningar. Påfrestande, och precis vad jag behöver. Resterande 15% tvingar jag mig själv utanför min bekvämlighetszon eftersom Aso ska flytta till Mexico och jag behöver kompisar. Slutsats av detta: människor kan tydligen vara riktigt angenäma och jag måste sluta vara sämst och alldeles för bekväm eftersom härliga relationer med fantastiska människor är rätt fab.     Jag upplever min tillvaro som något av en parentes, en härlig sådan. Jag har kul, jag mår överlag bra och min vardag är trivsam, men jag är också otålig. Jag har så mycket i mig som jag vill få utlopp för och framför mig ligger en transportsträcka av tid och (förvisso underbara)mattetal som jag liksom bara måste ta mig igenom. JAG ÄR SÅ HIMLA REDO ATT LÅTA SAKER/DVS LIVET/DRÖMMAR/MÅL DRA IGÅNG PÅ RIKTIGT.   Jag befinner mig nu i Västerås och ser fram emot att under några veckor slippa ta ansvar för att kylskåpet innehåller mer än smör samt spendera tid med den människa vars plötsliga ljud/uttryck/blotta uppenbarelse jag kopierar rakt av och sedan tar åt mig äran för eftersom typ allt han gör är mitt roligaste: lillebror. Ser inte fram emot att oförberett befinna mig inom hörhåll för spekulationer om min tillverkningsprocedur i samband med tilldelning av sovmöbler. ”Du kan ta den här sängen, jag och pappa delade på den förut och det gick utmärkt, det kanske var i den du blev till”. Det tidigare budet har varit att detta ägde rum i ett tält under O-ringen och jag vet inte vad som vore värst: att någon slags cirkel är sluten i och med att jag nu är tillbaka där allting började............................................... eller att jag har världens största orienteringstävlings sexiga stämning att tacka för min existens.