Snart är det dags

Det slog mig när jag pratade med pappan i värdfamiljen igår, hur mycket jag vill det här. Det slog mig hur jag för två år sedan satt i skolkorridoren och tänkte att jag ville åka till USA när jag gått ur betongskiten. Det var där drömmen uppkom, av en liten annons på klassrumsdörren. Det slog mig hur jag i januari tänkte att jag måste ta tag i det här innan det är försent, innan jag fyller 27. Om jag då visste att jag skulle åka sju månader senare. Då verkade det alltför långt borta. Det slog mig hur jag i april kämpade för att få min ansökan klar. Det kändes då som en evighetsprocess. Det slog mig hur när jag vaknade en morgon i juli och hittade ett välbekant mejl, ”cultural care host family match” och samtidigt såg ett mejl från pappan i familjen som ville prata med mig samma dag. Det slog mig hur jag dagen efter skypesamtalet bestämde mig att om de vill ha mig som au pair, då åker jag. Efter några nervösa dagars väntan pratade vi igen. En timme senare ville pappan prata med mig ännu en gång. Jag förstod att de hade bestämt sig och jag försökte att inte ha för höga förhoppningar för även om det kändes helt rätt, visste jag att de hade pratat med andra blivande au pairer också. Direkt när jag såg hans ansiktsuttryck förstod jag vad han skulle säga. ”We want you to be our au pair…”