Två månader sen 

Gud vad tiden går, är två månader sen jag avslutade mina behandlingar. Det är riktigt overkligt att allting har hänt när man tittar tillbaka på bilder, mina blogg inlägg och alla fina meddelande man har fått från alla människor. Kan verkligen inte förstå att JAG har gått igenom detta. Man har verkligen förträngt de mesta, minns inte så mycket. Men när man kollar på bilderna som jag har tagit när mina Cytostatikapåsar hänger på min vagn, mår jag illa. Får rysningar från topp till tå, att tänka tillbaka när man fick diagnosen ger mig klump i magen och gråten i halsen. Men när jag har tänkt klart ger jag mig själv en STOR jävla klapp på axeln, att jag har klarat mig igenom detta. Trodde inte att jag var såhär stark som människa, hade fel om mig själv. Har förändrats som människa, synen på livet är helt annorlunda. Men nu i efterhand har jag tänkt efter.. Jag ville nog inte visa mig sjuk utåt, men när jag befann mig med min familj. Var jag den minsta på hela jordklotet, kände inte mig som en människa. Men utåt ville jag visa att jag var en superhjälte och klarade av allt, att jag inte var "sjuk" att jag kunde hänga med vänner ute på krogen osv. Och ändå leva de tonårslivet som jag ville göra. Men det är inte lätt att rätta sig efter något som vänder upp och ner på ens liv när man själv inte är beredd på de. Men en Sak som jag har insett, det är vilka som verkligen är ens vänner. Många kom när man blev sjuk och lika många försvann när man blev färdig behandlad. Trist att folk bara finns där för nyfikenhet.. Menmen Som sagt Hade återbesök för några veckor sedan, min PET-röntgen såg strålande ut. Fanns inte fler rester från några tumörer, min läkare var inte orolig för min del att jag skulle få återfall. ( snälla Gud va med mig ) Men man känner efter för minsta lilla, man blir lite knäpp! Men lever vidare i min vardag, börjat med fotbolls träningar, gym och börjar känna av att jag hittar mig själv mer och mer nu. Håret har börjat växa och fått en tjocklek, längtar tills man kan göra något med de. Snart så ! Men livet knallar iväg, vissa dagar är jobbigare än andra. Vissa dagar har man ångest och tänker tillbaka . Denna resan kommer alltid att va med mig, men utan min familj/vänner hade jag inte klarat av den. Ni har varit ett otroligt stöd för mig! Ni har också haft de tufft, men vi klarar allting tillsammans. De vet vi nu !! Men fyfan vad jag/vi har krigat!! Har belönat mig själv med en tatuering som alltid kommer följa med mig som denna resan. En tatuering som visar att jag aldrig ger upp, allt går om man har viljan och Kämpaglöden. Speciellt att jag har vunnit denna kampen!