Jag vänder ryggen till dig, men jag vill att du ska stanna kvar och vaka över mig ett slag.

Det är nog kanske inte ensam jag vill vara. Alla vill ändå att det ska finnas någon som vänder sig om och ser en gå iväg. Som på film. En som fortfarande bryr sig och faktiskt visar det. Jag bryr mig, men får inte visa det eftersom det skulle bli "för jobbigt". Det är en slags besvikelse som gnagar och växer inom mig. Jag står ensam kvar och det finns ingen som orkar stå fast vid att jag är värd att kämpa för. Eller bara vara vän med.Men allt är väl mitt eget fel. Det är ju den jag är som ingen egentligen gillar så då borde jag kanske ändra på mig.