The sound of loneliness makes me happier.

Just nu kan jag bara relatera till unga Conor Oberst's låtar. Då han var självmordsbenägen och grät igenom sina egna låttexter. Idag är han äldre och man hör i hans texter att han har accepterat det livet har att erbjuda. Han är nöjd, kanske en aning uttråkad, men han har hittat ett lugn och är nöjd. En dag kommer väl jag också dit. Antagligen när jag är runt 30år och har studerat klart och hunnit kommit in i min lärarroll. Men på vägen ditt kommer det säkerligen vara mycket uppför. Det kommer vara så otroligt svårt. Det är redan svårt! Och ibland ser jag verkligen ingenting framför mig. Liksom att framtiden inte är möjlig för att jag är alldeles för rädd. Ensamheten är jag van vid, något jag fruktar och tydligen något jag strävar efter. Det är som att ensamheten lockar mest. Jag vill inte förväntas göra något bara för att göra någon annan nöjd. Då är jag hellre för mig själv. I min ensamhet. Kanske det ändå är där jag trivs bäst.Men så kommer det dagar man önskar att man i alla fall hade en vän att umgås med. Typ gå på krogen och dansa hela natten med. Men man kan inte tvinga folk att umgås med en. För tro mig, jag har försökt.