Mina drömmar i Drag

När jag ser tillbaka så ser jag, att med glädje så upplevs en vacker dag. Trots att jag tills dess bygger luftslott. Med en blodad tand, upplever jag kalla kårar över de gator jag gått. Min visare springer ikapp mig, kvällens skymning likaså. Precis som det stjärnfall vi nyss såg, där vi för en stund kände oss så små. Det var en kväll i juni, men det är augusti över Kalmarsund. Jag försöker att bli bättre, så kan vi sitta här på bryggan och prata en stund. Det är varken natt eller dag här, verkligt eller i min fantasi. Försöker sätta fingret på det för jag, kommer aldrig någonsin glömma mina drömmar i Drag.  Min ängel i sand var knappast lika vacker som hennes solblekta hår. Solen värmde starkt och hela atmosfären av ögonblicket påminde om medelhavet. Det långgrunda vattnet med manchester-spår på botten, och hur deras solstolar grävde sig ned i den ljusa sanden. Det fanns ingen tid för huvudvärk från gårdagen, det var den sista dagen med henne. Hur ska jag fånga detta ögonblick? Det finns ingen kamera som kan fånga alla dessa små detaljer i mitt huvud. Hon börjar att dansa vidare i livet, och en del av henne gör det redan nu. Inget som hon eller hennes vänner ser för stunden, men jag såg. Idag var den dagen, idag var den sorgen. Jag försökte att låsa in mina känslor över tiden här i min dagbok. Samma bok som gömmer mina känslor innan de blottas i mina låtar. Det är ingen idé att gömma sig bakom dessa känslor som gör den man är, så varför är det så svårt att vara öppen.  När jag tänker på den tiden ser jag, att det jag då trodde var viktigt egentligen är essentiellt.  Nuet känns obefläckat, även om det som tidigare förträngts känns suddigt och diffust. Jaget har lämnat överjaget och det finns verkligen inget här att rymma från. Jag försöker att vara frimodig, precis som mitt namn, men det tar tid att landa i det. Vem är jag att döma någon? En del grubblar hela livet över livets stora fråga. Jag vet inte ens om jag själv har ett konkret svar, utöver att jag vet hur jag vill leva det. Med förståelse, frimodighet och respekt för min konst.  I framtiden så hoppas jag att jag aldrig förminskar mig själv, genom att ge mindre till någon som jag inte tycker förtjänar mitt allt. Jag hoppas att jag fortfarande är frimodig och sätter mig i situationer där jag utmanar mig själv. Oron över att falla in i ledet igen känns obehaglig. En del av mig försöker ständigt att söka efter mer. Det kanske är något som jag borde landa i, men den dagen så kommer jag att sluta göra misstag för att lära mig. Jag kommer aldrig att bli perfekt, men jag kommer alltid vara han som får dig att skratta. Han som säger de saker som inte sägs. Han som skriver om förståelsen av kärlek, när han själv har svårt att öppna upp sig. Dagen när alla mina låtar finns offentligt, och jag har blivit genomskinlig. Den dagen kanske jag slipper att förklara mig själv. //Knut