Är det bara jag? Drömmer mig bort...

När jag tittar ut genom mitt köksfönster ser jag grönska. Det doftar av syren och vinden drar i den vita lakanen som hänger ute på sträcket mellan två träd. Det knarrar i golvet när jag går ut genom groventrén för att hämta lite kryddor från landet, de ska blandas ner i torsdagssoppan som puttrar på spisen. Det är i slutet av maj och det är dags att sätta fart. Skogsträdgården lyser av blad fyllda med klorofyll och de olika skikten av växtlighet ger mig en känsla av ro. Här. I det som är vårt, ska jag tillbringa många timmar. Njuta av allt liv som rör sig under, i och ovan jord.Koltrasten har sedan länge sjungit på sin refräng om kvällarna, det har vi hört, för just när vi sagt godnatt och släckt lamporna i barnens rum så visslar den på sitt magiska sätt och så slumrar dem oftast till ro.Jag ser mig omkring. En sådan dröm jag får chansen att leva. Mitt hem. I öppna landskap, nära familj och vänner, med en liten gård att ta hand om. Värna om.  En frihetskänsla som jag nog aldrig trodde att jag skulle få komma i närheten av. I kontakt med naturen. På riktigt.Vildrosor och blåklockor och lindblommor och kamomill. De har jag sått i år, ska bli spännande att se dem, det blir ju så vackra.Barnen har hittat på en lek där de springer fram och tillbaka mellan lönnen och almen på baksidan av vårt lilla hus. De skrattar vilt och busar, ropar: "Mamma var med!" bland blommande grenar. Jag lägger ifrån mig kryddorna för en stund och ropar till svars "Nu kommer jag och tar er!" Ungarna skriker av förtjusning. Deras ögon glittrar och kinderna skiner röda som äpplen. I en evighet vill jag hålla kvar dem där hos mig. Försöker lägger näsan intill deras trassliga hår när jag har dem i ett järngrepp. Blundar och pustar ut efter ansträngningen. Denna himlajord. Ögonblicket är över och jag kan inte låta bli att tjuta jag med, när små fingrar börjar kittla min alltför känsliga hals så att jag nästan kissar på mig. -"Kommer ni in? Maten är serverad." En älskad röst påminner mig om varför jag gick ifrån spisen.Vi trallar på en visa när vi hand i hand rör oss mot middagen inne vid köksbordet. Det kurrar i magen, det blev visst en senare middag än vanligt idag, men vad gör det.Lakanen yr. Örnen svävar i skyn. Ute i fältet står rådjuret, förser sig med sin egen middag, en bit av änglamarken.