16/2

Jag vaknar måndag morgon. Börjar med att dra en djup suck och tvingar mig själv att slänga täcket åt sidan. Med grusiga ögon går kroppen på rutin medan medvetandet snoozar några minuter till. Nånting i mig skriker och stretar emot av ovilja medan en annan del tvingar systemet att tuffa på i sakta mak för att så småningom, eventuellt, kunna vara tacksam för att jag överlevde det här. Jag går med lurar och luva genom stan. Gäst i en annan värld. Ser bilar passera med förare antagligen på lika mycket autopilot som jag. Möter människor, bleka och trötta, uttryckslösa och intetsägande. Precis som jag. Alla i vår egen värld. Med egna inre bekymmer, konflikter och krig. I samma stund jag hänger av mig jackan på kontoret ställs knappen om från privat till professionell. Leendet klistras på och Maria kopplas bort. Skalet är dock inte vattentätt och tur är kanske det. Plötsligt går luften ur mig och som en våg sköljer hela situationen över mig. När fokuset är åter råder inga tvivel om att jag är kapabel till mycket fantastiskt på egna ben. Jag känner mig stark och målmedveten. Veckan går och varje dag går något lättare. Som om beslutsamheten att inte låtas brytas ner totalt tagit över. Självständighet. Men benen är sköra och slås undan så lätt. När fredagen kommer är det som om medvetandet är alltför närvarande och vågorna rullar fortare. Tårarna tränger upp av bara en flyktig tanke och jag känner hur jag håller andan, hur kroppen stelnar till och börjar skaka. Ljudlöst. Jag vaknar måndag morgon. Börjar om. Repeterar föregående vecka om än något mer utmattad.