26/2

Under vår uppväxt hade vi väldigt speciella grannar. Vi hade jehovas som eldade skor i eldstaden, Sandinge som vände och vred på huspanelen för att pleasa sin fru, en annan man som tvättade bilen i tid och otid för att fly från sin burdusa nyfikna fru, Lisbeth, som visste allt om alla innan en visste det själv. Sen hade vi ett äldre timit par som aldrig gjorde en fluga förnär och var sååå pedanta. När min äldsta bror var liten tyckte han och hans kompis att det var en bra idé att rycka upp alla perfekt planterade morötter som alltid kom upp spikraka. Detta tyckte givetvis min mor och kompisens mor var väldigt genant så i mörkret satt de på knä i någon annans morotsland och petade ner alla späda morotsembryon i jorden igen. Första och enda året morötterna blev krokiga och knöliga. Förutom att det är en rolig historia kan jag ibland känna mig som som de där morötterna. Uppryckt från det planerade livet och gång på gång nerknölad i ny jord för att fortsätta växa. Knotigare för varje gång. Man kanske inte passerar kontrollen för att säljas i flerpack på Ica men nån kanske bortser från lite jord och skrot och uppskattar en trots allt. Jag jämförde mig precis med en krokig morot och tänker att det är livet i sin komplexa enkelhet. Man vet aldrig vem det är som drar upp en ur jorden och om dom kommer stuva ner en i jorden igen och gå vidare eller ta en tugga och förstå att nån kan va krokig och god på samma gång.