6/8 2019

Här kommer lite ocensurerad sanning från en ångestsvärtad skör människa. Har försökt traska på med den uppdämda ångesten i över en vecka nu. I mitt bröst växer en avgrund, ett svart hål, en storm, ett slukhål. All min kraft går till att inte låta den bubbla till ytan. Det gör mig likgiltig och distansierad. När ingen ser låter jag det sipra ut mellan skärvorna för att inte totalt förgås av mörkret men det har över åren naggat på glädjen, inspirationen och lusten. Jag sköljer ansiktet men får inte bort det. Stirrar in i ögonen på hon som hatar mig och jag ser att hon menar det. Jag väljer att inte titta bort men fylls allt mer av känslan att jag inte orkar mer. Jag vill fly men jag kan inte fly från henne som är jag.  Visst finns det små ventiler till livet. Där livsluft gör det tunga lättare att andas. Men ofta känns det inte tillräckligt eller kanske framförallt högst tillfälligt.