Bebis vecka 8 - Kvällsoro och prioriteringar

Min tankar:  Precis som förra veckan så kan jag fortfarande inte förstå var tiden tar vägen. Tiden går verkligen för när man har roligt. Och jag njuter av att vara mamma varje dag timme, minut så går. Varje dag känner jag att, nä nu får han inte växa mer men varje dag blir han bara roligare och hänga med. Första veckorna var han inte riktigt en person utan mer något vi skulle hålla vid liv. Han skrek knappt, var knappt vaken och kunde inte göra något mer än att ligga. Nu börjar jag förstå honom mer och mer och han börjar visa vem han är. Haha jag kommer nog kolla tillbaka på den här tiden på samma sätt om några veckor och tycka men guuuud då kunde han ingenting. Jag fick en riktig uppenbarelse igår när vi var hemma hos Ananda och träffade Leo (25timmar gammal). Det kändes som att det var 2 år mellan honom och Arnold, helt galet. Jacob ich jag kollade på varandra och undrade samma sak. Var Arnold så liten för 8 veckor sen???? Helt galet! 8 veckor för oss fullvuxna människor är ingenting men för två små nya personer så är det som år. Jag undrar när dessa 8 veckor inte längre kommer märkas av. Jag fick en fråga av en av er läsare som jag tänkte ta upp och sen har jag en idé om att till nästa vecka så kan ni kommentera i inlägget om det är något ni vill att jag ska svara på. Jag kommer inte kunna svara på allt, men det är kul att få input från er!!!  Hur du känner inför omställningen med barn? Alltså vad tycker du är den största skillnanden med barn. Saker man inte kan/prioriterar göra med barn än utan Den största skillnaden är att jag inte sätter mig själv först längre. Det här är nog det argumentet som jag tror att många är rädda för innan de skaffar barn. Man tänker att man inte är klar med livet och allt vad man vill göra och kanske kommer ångra sig sen när man blir låst. Det var iaf vad Jacob och jag trodde, mest Jacob. (Vi kommer prata om det här i podden som kommer imorgon) Inte en enda gång sen Arnold kom har jag känt ”åh nej nu kan jag inte göra det här”. Jag har bara sett roliga möjligheter och utmaningar i vad vi faktiskt kan göra tillsammans.Det är nog det viktigaste i livet, att inte fokusera på vad man inte kan göra utan istället se vad mycket nya saker som vi kommer att kunna göra. Att skaffa barn är inte att avsluta livet, det är att börja livet. Egentid har aldrig varit något som jag har prioriterat högst och jag störs inte av att jag numera duschar i kanske 2 minuter om inte Jacob är hemma. Jag skrattar istället åt mig själv när jag springer runt som en galning och försöker bli klar med alla självklarheter. Frukosten äter jag samtidigt som Arnold ammar och oftast blir det något stående. Jag tycker verkligen bara att det är kul. Så fort jag ska göra något viktigt då börjar han skrika eller gnälla. Jag har försökt tänka ut något som jag inte kan göra nu när jag har Arnold men det enda jag komma på är att jag inte kan gå på nattklubb med honom men det är jag inte sugen på ändå. Jag kan iofs inte heller åka på semester med tjejkompisarna i en vecka. Men det vill jag inte heller. Jag vill helst inte lämna Arnold mer än en sekund. Nu när jag sitter och skriver så ligger han och Jacob och sover och jag saknar dom redan, det är helt galet. Jag tror svaret på frågan är att jag prioriterar honom högst och jag vill inte ha det på något annat sätt. Den glädje och kärlek som jag får varje dag är redan helt oslagbar. Men det är sjukt hur han automatiskt går först.  Arnolds utveckling: Det lite tråkiga : Han har börjat skrika en hel del på kvällarna, det pågår i ungefär en timme men han vill ingeting. Inte mat, inte byta blöja och inte sova. Det enda som får tyst på honom är att gå runt i lägenheten med honom tätt intill sig på axeln. Jag har googlat runt lite och det verkar som att det är något som faktiskt finns och det heter kvällsoro. Det positiva med det är att han sen är helt utmattad och somnar gott efter att han har lugnat ner sig. Det roliga:En sak som jag verkligen gillar som hänt senaste veckan är att han ibland säger till att han vill vara med. Han skriker till för att han vill bli upplyft. Tidigare har han bara legat i vagnen när vi varit med kompisar men nu vill ha sitta upp i våra knän och vara med. Så ser han så nöjd ut 😂Förutom kvällsoron så är det största steget som hänt att han verkligen skrattar nu. Innan har jag sett tendenser och fått ett litet smile någon gång men nu är det verkligen ett leende. Mysigast av allt är att vakna på morgonen och så vet jag att jag har sovit katastrofdåligt men så tittar jag över på Arnold och han bara skiner upp och ler. Han gillar inte att sova ut haha, så han blir väl överlycklig när jag äntligen vill gå upp vid 07.... Han har väntat sen 05.