#100HOM 11 - HANNA VARMAZ

Veckans hjälte är Hanna Varmaz. Hanna blev utsatt för mobbning redan i femte klass. Men istället för att ge upp och låta mobbarna få vinna så började hon blogga vilket hjälpte henne ur situationen. Läs Hannas historia och bli inspirerad. Fina Hanna du är en hjälte. Tack för att du orka dela din historia och hjälpa andra.  Femte klass, första termin. Jag känner nästan alla och är kompis med alla. Jag trivs. Jag var omtyckt, det rådde ingen skitsnack om mig, jag var ''du vet Hanna i femman''. Femte klass, andra termin. Jag står ensam. Helt plötsligt har jag blivit ''du vet hon som blir mobbad''. Från att säga att man gillar någon som en vän till att bli utsatt för mobbning av samma person som man trodde var trevlig. Helt plötsligt lärde jag mig vad hora, fitt-, jihadist betyder. Helt plötsligt hade jag ett levande exempel framför mig på hur en kille INTE ska uppföra sig, hur muslimer ber. Det med att bli spottad trodde jag att det bara fanns på filmer. Jag hade ingen aning att barn i den åldern kan vara så elaka, otrevliga, lömska, och inte veta var gränsen går. Sommarlov 2014. Jag blir stoppad mitt på gatan och han spottar på mig. Han faller ner på knä och börjar be och säger till mig ''är det såhär du ber din jihadist?'' Jag skriker, bråkar, och säger ifrån. Andra tillfälle sker utanför mitt hem. Han och några stycken till omringar mig med sina cyklar, jag lyckas komma emellan och ifrån dem men han cyklar efter mig och stoppar mig.. Efter ett kort tjafsande puttar han min mig från cykel och jag faller. Det räcker inte att jag redan ligger på marken, jag blir verbalt påhoppad och kränkt. Hela denna sommaren var katastrof minst sagt. Nästan varje dag var det slag, spott, kränkningar och diskriminering. Skolan började sjätte klass. Jag började må jättedåligt, min mage började krångla. Att sova på natten var totalt främmande för mig. Jag började gråta oftare och oftare. Jag grät nästan varje dag jag kom hem. I skolan kom en ny fras från honom.. Allahu Akbar. Tro det eller inte, jag har hört Allahu Akbar under 1 år, kanske mer än någon Imam under sin livstid. Jag blev tillsagd att ignorera, att inte säga ifrån. Men allt bara samlades innom mig. Jag kommer ihåg när min mamma sa till lärare i augusti 2014, ''det fattas bara att han börjar slå henne på skolan också''. September 2014.. Jag blir slagen. Med en stol. I huvudet. I ryggen. I magen. Jag kommer ihåg att jag började undra då vem av oss 2 är krigare, alltså jihadist. För allt jag fick stå ut med följdes av ''Allahu Akbar'' från honom. Dagen efteråt att jag blir slagen med stol i huvudet sitter vi på lektionen i lilla arenan och hans mamma kommer in. Och väljer att sätta sig just bredvid mig. Jag som trodde i det ögonblick att hon som en mamma skulle fråga mig hur jag mår, men nej det gjorde hon inte. Hon bara satt där ca 40 minuter och gick sedan. Och då fattade jag varför han är sådan som han är. Jag blev mer och mer trött, det var en ständig mobbning som pågick. Varje dag. Knuffar, puttande, tacklande. Hela 6an var som en mardröm. Innan höstlovet slår han mig med benet i ryggen, efter det kommer slag mot huvudet med knytnäve. Lärare ser allt och kommenterar med ''vad gör NI''. Den dagen är nog första gången jag börjar känna besvikelse över skolpersonal och skolan. Sjätte klass, andra termin. Han skiter i allt och alla, han bryr sig inte om någon eller något. Och min hälsa blir bara värre och värre. Jag börjar få ångest, mitt hjärta börjar slå fel, jag har fortfarande ont i ryggen och mitt höfte, och jag ser att även min familj har nått botten. Dagen min morfar blev anklagad för att ha slagit mobbaren är också den dagen då jag inser vilka människor jag går i skolan med. Perioden mellan vintern och sommaren går inte att beskrivas med ord. Min mamma var i skolan nästan varje dag, i genomsnitt hade vi möte 2 gånger i veckan. Alla lovade att det skulle bli bättre men egentligen var allt redan ruttet. Jag visste att vissa saker går inte och fixa. Sommaren 2015. Varje gång han ser mig spottar han som ett djur efter mig, han gör kräkreflexer, han äcklas av mig. Han börjar anklaga mig att jag förföljer honom, han har fått för sig att jag är kär i honom. Min mamma går ner och snackar med honom, säger till honom att han får lugna ner sig. Men han fortsätter att anklaga mig. Min mamma säger ''okej, 50% hon förföljer dig, 50% du förföljer henne, jag ber Hanna sluta och så får du låta henne vara och backa.'' Tror ni han backade? Vid vissa tillfällen blev det ännu värre. Mina föräldrar trodde att han kanske har lite skam i kroppen men nej. Sjunde klass, första termin. Han lugnar ner sig efter detta utanför skolan men på skolan då och då är jag muslimhora, medlem av fridfull religion, terrorist. Attentat i Paris verkade vara mitt fel. Alla terrorattacker i Europa från ISIS hade helt plötsligt med mig att göra. Så jag blev en självmordsbombare också. Det mesta började lugna ner sig men regelbundet fick jag höra Allahu Akbar. Jag kunde vara så irriterad på det att jag snart insåg att jag inte längre är ledsen utan jag har blivit arg, mer och mer. Ilskan växte innom mig. Men jag tänkte jag blir inte kränkt varje dag iaf. Senare insåg jag att man inte ska tänka så, en gång är förmycket! Sedan kom ett slag. Vi går förbi varandra, han knuffar mig. Han knuffar så hårt, sin axel mot min axel så jag ramlar, slår med huvudet och ryggen mot väggen. Han verkar tycka att det är förlite skit jag tar emot så han vänder sig mot mig igen och medan jag ligger mot marken skriker han ''har du problem?''. I den stunden var Thea med och börjar skälla ut honom. 4 Tjejer till står och ser på och kommer fram till mig och frågar hur jag mår. En av lärare kommer också fram och hjälper mig att komma upp. Jag mådde inte bra den dagen. Det gjorde ont i hela min kropp, samtidigt som det gjorde ont i hela min själ. Jag började undra igen ''varför?!'' Ibland kunde jag stå framför spegel och se mina blåmärke... Jag undrade ofta varför hatar han så mycket? Vad är det i honom som är så ruttet? Gillar du inte någon- gå ifrån. Har du problem med någon utan anledning- fixa dig. Har du dåligt självförtroende- bygg upp den. Jag kunde aldrig hitta något fel hos mig förutom.... Jag är muslim. Jag är stolt muslim. Nog är det hans problem. Efter det kom skolan fram till en ''lösning''... Att jag skulle hålla mig på ena sidan av skolan och han på den andra sidan. Det hjälpte inte. Om inte från nära håll så var det från långt håll ''Allahu Akbar, jävla idiot'' och ibland kunde man höra när han spottar. Med tiden blev han lugnare men verbal mobbning fortsatte. Då kom 1 december då han bad om ursäkt. Han kom fram till mig och frågade om vi kunde gå ut och snacka privat. Jag vet inte varför men jag följde med ut. Samtalet varade inte länge, ''förlåt Hanna, jag har varit dum mot dig men jag vet att du har stort hjärta så du kommer att förlåta mig.'' Jag svarar med att det kommer att ta tid innan jag förlåter allt. Efter det började vi ha kontakt. Vi började lära känna varandra, vi började umgås då och då. Under tiden fick jag varningar bla på bloggen att jag inte ska vara så naiv, att det ligger något bakom hans ''förlåt'' och att jag var dum som kunde sjunka så lågt. För ett ögonblick under den tiden var jag mer än saker på att folk kan förändras och jag har gjort inlägg om det också. Men dem tankar varade inte länge. För snart small det till igen. Ordentligt. Sjunde klass, andra termin. Jag blev anklagad från hans sida att jag har ljugit och försökt skapa osämja mellan honom och hans vänner. Han och hans vänner konfronterade mig på skolan, 5 stycken killar går mot mig (därav teletubbies inlägg, längre ner kan ni läsa det inlägget.) Samtidigt när det händer så börjas det skrivas om mig på deras ask och om bla min morfar som har ''slagit'' honom. Om att jag är en blattehora. Om att jag söker uppmärksamhet. Om att jag är helt ensam och har ingen. Istället föratt dra sig tillbaka eller försvara mig så triggar han andra barn medvetet på mig. Jag bad honom att sluta gilla eller kommentera sånt skit på nätet. Efter det så insåg jag att även anonyma på bloggen kan ha rätt, jag har varit naiv, jag har varit för snäll, jag har kanske haft bråttom med att applådera honom föratt han har ''förändrats''. Men jag får ta den smällen.Sista slag kom för nästan 1 år sedan, armbågar i magen, puttande och knuff. Jag har haft blåmärke innan men just dessa som jag fick sist kommer jag aldrig att glömma!! Vet ni varför? Föratt jag verkligen trodde att denna gången har han förändrats. Mobbare förändrades inte och det kommer dem aldrig att göra. Det är iallafall min åsikt och jag mår bäst när jag håller mig till det. Hur jag tog mig igenom:Genom att skriva av mig påmin blogg blev det lättare att hantera hela situationen. Mina läsare hjälpte mig också,genom deras berättelser visste jag att jag inte var ensam. Jag insåg snabbt att det alltid finns värre saker som händer. Min mamma var både läkare och psykiater för mig. Hon valde mig framför allt annat,stannade hemma och hade alltid tid för mig. Jag "utnyttjade " det faktiskt och började berätta allt för mamma,från hur jag tänker till hur jag mår. Allt! Jag var ledsen och arg. Besviken på orättvisan. Hela min familj var med mig men jag var mest med mamma hela tiden. Genom att jämföra hur det var med henne när hon kom till Sverige och hur elaka barn var mot henne,så började jag förstå att vissa går igenom värre saker och ändå lyckas ta sig upp från aska. Mamma förklarade det lite som en tävling. "Hanna du tävlar mot orättvisa,du tävlar mot mobbare så vem ska lyckas"? Och jag tänkte då, ska jag verkligen låta någon sådan trycka ner mig? Ska jag verkligen låta mobbare ha övertag och styra hela mitt liv? Med små steg gjorde jag stora framsteg. Min ångest dämpades varje gång jag lyckades med något,bra betyg,bra uppsats,jag berömde mig själv och det blev bara bättre och bättre.  Jag lyssnade mycket påmusik,men snackade av mig hela tiden. Jag läste alla möjliga berättelser om mobbning. Mina läsare skickade mail om hur de mådde och vi hjälpte varandra. Sen kom en mening från min styvpappa "Hanna ta inte emot skit mer! Blir du slagen slå tillbaka! Blir du spottad spotta tillbaka! Jag och din mamma får ansvara för det ifall det skapar problem för någon "! Och jag tänkte det är faktiskt det minst rättvisa! Varför ska jag hålla käften och stå som en figur? Ska ja sätta upp en lapp på min rygg och skriva "varsågod slå mig,blir du inte nöjd spotta då på mig"?! Nej det ska jag inte! Jag ska försvara mig,jag skiter i andras åsikter,jag SKA försvara mig!!!! Och det gjorde jag också!  Tycker mobbare att han kan göra vad han vill får han faktiskt förvänta sig skit tillbaka så är det! Min mamma har gått genom liknande saker när hon kom till Sverige så vi kunde relatera till varandra. Hon förstod mig och hon sa hela tiden Hanna det tar tid,allt tar och har sin tid,så låt tiden avgöra,och under den tiden kämpa,ge inte upp,skrik,skriv,gråt,skratta,gör vad du mår bra av. När jag bytade till annan skola blev allt bättre! Jag slapp se honom,de som triggade honom,de som "inte visste",de som visste och njöt..... Jag slapp allt som hade med mobbning att göra! Min depression började försvinna. Jag började må så mycket bättre och ångesten var nästan helt väck. Jag kan fortfarande ha minnesbilder om jag befinner mig på vissa ställen där jag var mobbad. Men det är också mycket bättre jämfört med hur det var. Jag är inte rädd,jag sover bra och jag mår bra! Allt detta har gjort mig väldigt stark som person men samtidigt så är min empati skör,jag klarar inte av att se när andra utsatta har det jobbigt. Då gör det ont. Jag är lycklig över att jag har klarat av så mycket skit,att jag  har lyckats,att jag har min hälsa kvar. Så egentligen ska man vara envis,stärka sig själv föratt kunna orka,man ska tävla,tävla föratt bevisa för sig själv att man klarar av vad som helst och ge sig själv tid att läka alla sår. Det tar tid men den tiden är värd för resultat blir att man ser sig själv som sin egen hjälte!