#100HOM 12 - KAROLINA HOFF

Hon var bara sju år gammal när hon blev mobbad för första gången. Dom kallade henne för prickig korv, ritade på hennes bilder, stampade på hennes kläder, slängde henne i väggen och gjorde allt i sin makt för att få henne att inte komma till skolan. Lärarna trodde inte på att hon var allergisk mot pollen, pälsdjurs och parfymerade produkter. Inte heller trodde dom att hon åt sina mediciner mot dessa allergier. Inte nog med att eleverna på skolan mobbade henne för det så valde lärarna att göra desamma genom att be henne gå ut och snyta sig för att hon "stör" dom andra i klassen. Men det var ju just pågrund av elevernas parfymer. Veckans hjälte är Karolina Hoff. Hon kämpade dag in och dag ut för att inte låta mobbarna, lärarna och skolinspektionen få vinna över henne. Hon gav sig aldrig även fast alla vände ryggen.  Tack Karolina för din inspirerande historia. Tror vi alla behöver tänka på det här gång på gång.  Jag förstår att detta jag skriver här nu gör mig lite obekväm för skolan,men jag har rätt att få göra min röst hörd , istället för att alltid bli ifrågasatt och nedtystad av skolan .Skolorna har ju aldrig velat ta fullt ansvar för det jag råkat ut för där.  Jag har läst så mycket den senaste tiden om skolproblemen. Man beskyller lärare, föräldrar och t m eleverna för problemen. Jag tror som så att hade skolan redan från början tagit tag i eländet jag råkade ut för så hade jag aldrig behövt gå igenom hela grundskolan och känt mig ifrågasatt och till besvär för skolan. När det hände saker så tog lärarna mina mobbare i försvar istället för att lyssna på mig. Mobbarnas känslor var visst viktigare än mina. När jag började skolan i ettan så tyckte jag det var jätte roligt. Men det roliga försvann mer och mer ju äldre jag blev pga allt elände jag blev utsatt för i skolan. Jag skulle vilja berätta lite om hur min grundskoletid har sett ut.  Jag bor i en stad i västra Sverige. Jag har alltid haft bekymmer med pollen, pälsdjursallergen, parfymerade produkter, viss födoämnesöverkänslighet. Redan när jag bara var några veckor gammal fick jag åka in till sjukhuset och ligga över natten och andas in medicin pga astmaliknande symptom. Jag kan få både eksem, astma, rinnande ögon och näsa och även magont om jag blir utsatt för sådant jag inte tål. När jag var liten så tänkte jag inte så mycket på detta, jag tog mina mediciner för allergierna /överkänslighetsreaktionerna och även för öroninflammationer som jag ofta fick. Det var vardagsmat för mig, därför trodde jag inte det skulle bli några problem när skolan började, men det blev det... Vare sig lärare eller elever brydde sig om att jag blev sjuk av de parfymerade produkterna de sprutade på sig och även de parfymerade sköljmedel de använde. Även pälsdjursallergenen som de drog med sig i sina kläder gjorde mig sjuk (jag vet nu att min mamma pratade med lärarna ofta om detta). Det var som så att när vissa elever såg mina eksem så blev dom rädda och sade att jag smittade och att dom inte ville vara nära mig. Dom sa att jag skulle ställa mig längst bak i kön. I början sade läraren ifrån, att det inget farligt var och att det inte smittar, men efter ett tag slutade lärarna säga något så då fortsatte eleverna att reta mig. Något som även är väldigt konstigt mitt i allt detta är att jag har äldre syskon som har liknande problem med att de blir sjuka av parfymerade produkter, pälsdjur och även födoämnen. Den ene har tom mer problem än jag men de blev inte lika ifrågasatta som jag. Konstigt eller hur, vad är egentligen skillnaden är frågan? Jag menar jag var ingen svår unge, jag såg inte konstig ut, kanske lite kortare än en del andra, men inte onaturligt kort, alltså inget jag brydde mig om. Mina föräldrar är inte världens längsta så  inget konstigt med det. Jag hade även lätt att få kompisar. Jag ville alltid att alla skulle få vara med så ingen blev utanför. Jag älskade att lära mig nya saker, självklart måste väl även jag gjort vissa dumheter ibland men då var det inte med flit isåfall. En gång så stod en av lärarna i klassrummet mitt framför alla elever och frågade med en väldigt aggressiv röst "vem är det som sitter och snorar och stör på lektionen?". Jag sa att det var jag och att anledningen är för att jag blev sjuk av att jag satt mellan två stycken elever som hade pälsdjur. Läraren sade till mig att gå ut och snyta mig med en gång och sluta störa. Att en lärare sa så på lektionen gjorde att eleverna såklart kände att de kunde reta mig ännu mera. Dom började reta mig för allt möjligt. Mina allergier och att eleverna retade mig gjorde att jag fick svårt att hänga med på lektionerna så jag fick lite extra hjälp, vilket gick så där. En grej som jag aldrig glömmer är när klassen en dag skulle åka skridskor. Jag hade precis fått nya skridskor och jag längtade verkligen efter att få åka. När jag stod i kön med de andra eleverna för att gå till isstadion så kommer en lärare fram och säger att jag inte får följa med för jag skulle plugga istället. Jag blev jätte ledsen. Min mamma ringde skolan efteråt och frågade varför de gjorde så, svaret blev att det fanns ingen annan tid. När det gäller skolresor så gick det inget vidare eftersom lärarna vägrade tro att jag blev sjuk av pollen och liknande. En gång fick jag vara hemma för att lärarna och rektorn hade kommit överens om att det inte var någon ide att jag följde med eftersom vi visst inte följde deras regler. Vi ville alltså att jag skulle få åka hem lite tidigare eftersom det var vår och massor av pollen i luften och det tyckte visst inte skolpersonalen jag skulle göra. Efter lågstadiet så började jag i en helt ny skola, trodde såklart att det skulle bli bättre men det blev istället ännu värre. Dom första veckorna var bra men sedan kom vissa elaka ord ifrån eleverna som prickig korv, jävla rödtott, idiot, hora, kortväxt, jag ska ge dig, titta på den där hon är inte riktigt klok. Dom slängde även in mig i väggen. En gång blev jag nästan strypt när jag lekte i en klätterställning pga att en elev drog min jackärm runt min hals så jag nästan ströps. Han hjälpte mig inte att komma loss så jag fick försöka ta mig loss själv. Jag blev väldigt rädd. Läraren ringde självklart inte hem utan min mamma fick ta kontakt med skolan själv när jag hade kommit hem eftersom hon såg ett rött märke på min hals. Läraren svarade bara att det varit på lek och att det inte var så farligt. Läraren sade även att hon hade pratat med eleven som gjorde det och därför hade hon inte tyckt hon behövde ringa mina föräldrar. Efter den händelsen blev det bara mer och mer skit.  Eleverna tog mina pennor hela tiden, dom ritade på min bänk, dom ritade på mina bilder, drog mig i håret, slängde in mig i väggen, slängde ner mina kläder och stampade på dom, jagade mig både i korridoren och på skolgården. Dom stod i en ring runt mig med pistolljud som var inspelade på deras mobiler, de gapskrattade och glåporden fortsatte. På gympan slängde de stenhårda bollar på mig för att se om det gjorde ont. Dom retade mig även i duschen. När de stod på stegarna på väggen i gympasalen trampade de mig i huvudet. Inte en enda gång ringde lärarna hem till min mamma, nej hon fick kontakta skolan själv. Enda gången en lärare ringde hem till oss var när jag sa ifrån till en annan elev, läraren sade till min mamma att så kan man inte göra. I mellan stadiet gick vi även på många möten med rektorn om allt som hände. Mamma har sparat alla mejl hon haft med skolan. Efter ett tag satte skolan upp info om parfymer och pälsdjur för att få eleverna att bry sig men eleverna rev ner dom. Något som har gjort väldigt ont och som jag aldrig glömmer är att jag gav upp sådant jag tyckte var roligt. Något som jag alltid älskat är att sjunga och dansa och jag var väldigt gärna med på talangjakter i skolan, men det slutade jag med eftersom eleverna började prata under mina nummer och förstörde för mig. Jag måste även säga att detta bara är en bråkdel av allt som hände mig i låg och mellanstadiet. Jag orkar inte skriva ner allt.  Mina föräldrar har anmält 2 skolor till skolinspektionen med olika resultat det blev kritik på vissa punkter men inte när det gällde mobbningen och det var för att skolorna förnekade allt. De såg inte att jag varit mer utsatt än andra elever som de sade. Att inte skolinspektionen lyssnade på mig gjorde rejält ont, ännu en gång kom skolan undan ansvar. Jag skrev tom ett brev till skolinspektionen efter deras beslut för att jag ville få dem att förstå hur jag kände det men det gjorde ingen nytta. Dom skrev att jag måste starta en ny utredning då och det orkade vi inte. På högstadiet blev det såklart en ny skola igen. Rektorn visste om mina problem och i början tog rektorn faktiskt tag i det mesta som hände när eleverna retade mig men sedan så slutade många ur personalen och nya kom in. Då blev det värre igen. Eleverna fortsatte att reta mig på alla möjliga vis. Dom motade mig i trappan, tog mina nycklar, eleverna sprutade parfym utanför skåpen, vilket såklart gjorde mig sjuk och det var samma i duschen utanför gympan. Självklart fortsatte även retandet utanför skolan på många olika vis. För att lösa eländet så satte kuratorn mig i samma rum med de som mobbade mig. Självklart förnekade de eleverna allting och själv blev jag ju såklart tyst och vågade inget säga. Detta hände några gånger tillslut vägrade jag gå på dessa möten. Det finns även elever som tyckt det varit roligt att kasta isbollar (hårda snöbollar) på mig som jag fått blåmärken av. All denna skiten under alla dessa år har gjort att jag har haft svårt att hänga med i alla ämnen. Det har skrivits åtgärdsprogram efter åtgärdsprogram men de har inte fungerat. När jag någon gång fått en speciallärare som förstått sig på mig alltså hur jag lär mig bäst så har jag oftast bara fått ha den läraren en termin sedan har jag fått en ny. Då har jag fått lära om allt igen på ett nytt sätt för alla lär ut olika. Lägg sedan till att jag fått höra från lärare att jag är lat och inte orkar och inte bryr mig, inte vill, inte tar ansvar och nu kommer första käftsmällen - du är bara ett personnummer. På gymnasiet tar man inte hänsyn till vare sig allergier, adhd eller dyslexi. Vad läraren ville få fram med dessa hemska ord fattar jag inte. Jag fick ingen ursäkt från läraren till varför den tyckte den hade rätt att säga så. Om  läraren trodde det skulle göra att jag kämpade mer de sista månaderna på terminen så har ju skolan inte fattat att jag INTE är lat. Jag blir sjuk av parfymer och pälsdjursallergen som eleverna drar med sig in i klassrummen.  All mobbning har även förstört mycket såklart. Trots alla bekymmer under alla dessa år så har jag väldigt liten frånvaro. Jag har kämpat som en idiot för att orka. Jag har gått till skolan rädd för vad som ska hända. Ska de fortsätta reta mig ? Jag har tom försökt ”ändra på mig” för att passa in men självklart funkade inte det. Nu för tiden har jag vänner det gör det lite lättare. Jag har även börjat ta upp mina intressen igen som är att göra filmer, dansa och sjunga igen. Jag gav ju upp det ett tag pga all mobbning jag fick gå igenom. Jag har nästan varje dag i skolan känt av alla parfymer och pälsdjursallergener. Jag har fått hosta, huvudvärk, rinnande kliande ögon och näsa och även astmaliknande besvär. Jag har fått gå ut från klassrummen för att orka. Kan även säga att det ett par gånger på högstadiet gått ut info till eleverna om att de ska tänka på att inte använda parfymerade produkter i skolan, att de inte ska gå raka vägen från att ha gosat med sina pälsdjur till skolan. Men som sagt jag känner inte att det gjort någon vidare nytta. Inte blir det bättre heller av att det finns lärare som säger rätt ut att det inte är någon ide att informera för eleverna gör ju tvärt om ändå. Ja med den synen på saker och ting så förstår man att inget fungerar.  Nu har jag gått  ut 9:an utan helt fullständiga betyg. Det har blivit några F i vissa ämnen men andra ämnen har gått bättre. Jag kommer inte in på den linjen jag vill gå, utan får på gymnasiet läsa upp de ämnen jag har kommit efter i. Jag kan även säga att under alla dessa år så har det varit enormt mycket ifrågasättande från skolorna. Dom har inte velat tro på mig alls, vare sig gällande mobbningen eller mina allergier/överkänslighetsreaktioner. De har som sagt tom tagit mobbarna i försvar, fått det till att dom har lekt och att dom har det jobbigt hemma. Mina föräldrar har även fått ta mycket skit från skolan. Många av våra s.k vänner har tagit avstånd från oss ,vi har blivit baktalade och utfrysta. Det verkar som att istället för att ställa upp för oss så har de tagit den lättaste vägen och struntat i oss helt istället. Som tur är har vi hittat lite nya bekantskaper. Min mamma har även kontakt med folk som jobbar mot mobbning och kränkningar.  Jag har som sagt haft stort stöd från min familj och även från min mormor och morbröder genom hela eländet. Hade jag inte haft det så vet jag inte vart jag skulle vänt mig. Att vända sig till skolpersonalen var ju inte lätt som sagt. Jag skriver inte detta för att jag vill att folk ska tycka synd om mig, nej jag skriver detta för att jag vill att folk ska förstå hur det kan gå till i skolan trots nolltolerans och allting. Jag skriver även detta för att det kanske finns elever som känner igen sig lite i min situationen. Det kanske finns elever som inte har samma stöttning hemifrån som jag haft. Jag hoppas de som har svårigheter i skolan vågar öppna sig för någon som de litar på. I skolan kan det vara någon lärare eller kanske skolsköterskan, kuratorn eller någon annan de litar på. Jag har ofta funderat på varför jag råkade ut för allt detta, men egentligen kvittar det eftersom alla elever har rätt att få känna sig trygga i skolan. Alla elever har rätt att slippa bli diskriminerade pga funktionsnedsättning eller vilka bekymmer de nu än har. Det finns lagar och regler som ska följas..