SANNINGEN BAKOM ALLT

Jag är sämst på att tala om för er hur mycket ni betyder för mig och hur mycket jag uppskattar er. Jag har alltid beundrat er alla som följer mig och för att vara ärlig så är det ni som ger mig det modet och den styrkan till att orka kämpa i min vardag. Att många utav er verkar tro att jag lever ett lyxliv är bara en ren lögn som jag tänker klargöra nu. Jag förstår att ni tänker så i och med att vi lever i ett ytligt samhälle där jag och många andra så kallade "förebilder" bidrar till som är både positivt men också negativt. Jag har alltid varit öppen med nästan allt som sker i mitt liv både i bloggen och här på facebook och det är mesta dels för att jag vill inspirera er alla. När jag berättar för er om saker jag har upplevt eller upplever än idag så är det en stor lättnad för mig också. Och när jag oftast lägger upp bilder på mig när jag är ute och föreläser, träffar mina läsare, blir intervjuad i TV , äter god mat, klär mig snyggt och visar upp min outfit så är det bara ett skal jag använder för att ni inte ska se dom här osynliga tårarna. Nu kommer folk skriva "men varför tar du upp det här på FB". Well, det är för att min andra lilla familj finns här. Det här inlägget är inte en tyck-synd-om-mig inlägg även fast det låter som det. Jag vill bara vara ärliga mot er just nu och tala om för er hur det egentligen ligger till. För jag tycker om er, jag litar på er och jag vill lära känna er alla som följer mig och har gjort det i flera år, lite bättre än att bara svara på era fina kommentarer. Jag vill helt enkelt bara vara en riktigt bra förebild. Under dom två senaste åren fick jag gå igenom ett helvete. Inget överväger helvetet jag fick gå igenom när jag var liten, det här med mobbning. Men det här ligger på andra plats om jag ska vara ärlig. Folk frågar mig varför jag har blivit så tyst, varför jag inte umgås lika mycket som förr, varför jag inte är lika peppad och glad och det är just på grund av det jag fick gå igenom för två år sedan, som vände mitt liv upp och ner och som fick mig att börja hata mig själv. Dom här självmordstankarna som jag hade när jag var liten dyker upp igen idag när jag tänker på den här käftsmällen jag fick sommaren 2015. Jag har inte varit mig själv om jag ska vara ärlig. Jag har försökt vara någon annan. Försökt dölja mina tårar. Försökt att dölja hur jag mår och hur jag känner ENDAST för att folk ska se den här glada, positiva och kärleksfulla Marwa Karim och fortfarande tycka om mig. Men det har varit skit svårt. Ibland känner jag mig värdelös, ensam och så förstörd men tro mig när jag säger det - varje kommentar, meddelande och mejl ni skickar läser jag och det ger mig mer styrka till att orka kämpa. Jag har inte riktigt hunnit landa med båda fötterna men jag försöker så gott jag kan. En del utav mig saknar att stå på scen och inspirera men en annan del utav mig säger att jag inte förtjänar det. Jag har blivit hjärntvättad och manipulerad under dom här två åren och kampen mot all skit jag får stå ut med under vardagen tar all min kraft och energi. Allt känns så meningslöst även fast det är så viktigt. Jag försöker hjälpa andra och inspirera på en och samma gång men ibland stannar allt och då får det mig att verkligen fundera på det här om jag ska ta och hjälpa mig själv först till att må bättre innan jag hjälper andra. Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med den här texten, tror jag bara ville vara öppen för er och tala om för er hur jag egentligen mår. Allt är inte perfekt bara för att ens instagramflöde och blogg visar på det sättet.