Augusti- månaden som förändrade allt

Hej alla fina! Satt o funderade idag på hur fort tiden har gått och hur mycket jag gått igenom den senaste månaderna. Herregud vad mycket som hänt.. Tänkte tillbaka lite till vad jag gick igenom i Augusti, och det första ordet som kommer till mitt huvud är mardröm. Det var en enda stor mardröm som jag aldrig vaknade upp ifrån. I början opererades jag ju och gjorde första biopsin, och sen väntan på diagnosen vilket var så extremt jobbigt. Det går inte ens att beskriva med ord. Hela livet vändes upp och ner för mig och alla mina nära & kära. När jag tänker tillbaka på när jag fick komma till Diagnostisk Centrum på Östra (Avdelningen som utreder potentiella cancerpatienter) så känns allt väldigt suddigt. Typ traumatiskt. Minns inte så mycket egentligen..Det var så fruktansvärt overkligt. Jag har så dåliga minnen ifrån Östra. Jag minns att Zacke skulle åka iväg till USA den dagen jag, mamma & pappa skulle prata med läkaren om vad dom misstänker jag har för cancer. Jag visste att det skulle bli en jobbig dag. Kan fortfarande höra i mitt huvud ”Elin, vi misstänker starkt att du har Hodgkins Lymfom Cancer”. Glömmer aldrig den stunden. Och jag glömmer aldrig hur jag för första gången någonsin sedan brister ut i gråt framför sjuksköterskan som ska ta blodprov på mig(senare i provmottagningen). Hon märker att jag är helt skakig, förtvivlad och ledsen och frågar: Vill du berätta vad du har på hjärtat? Och jag svarar: Jag har precis fått reda på att jag har cancer, och idag åkte min pojkvän iväg till USA i 4 månader...och hurklar. Har aldrig någonsin gråtit så mycket inför en främmande person. Kändes så konstigt för o va mig för jag brukar kunna hålla mig, men som ni förstår så gick det bara inte. Direkt efter biopsin blev jag inlagd några dagar på Östra för att få kortisonbehandling. Jag fick det i syfte för att tumören skulle minska och börja brytas ner. Mådde faktiskt bra fysiskt under den perioden. Men mentalt var det som en enda berg&dalbana. Hatade att bo på sjukhuset och vara i den miljön. Kändes som jag var med i Grey’s Anatomy, hehe. Som tur var fick Zacke sova över en natt och det betydde så mycket. Sen när jag skrevs ut från sjukhuset så kom den eviga och jobbiga väntan som tärde så oerhört både på mig och alla nära&kära. Augusti 2018 har varit den jobbigaste månaden i mitt liv. Men det värsta är över nu. Jag är på väg mot att bli frisk igen och vi blickar framåt mot bättre tider!❤️ Nästa inlägg kommer handla om September månad- alla tankar, operationer, behandlingar osv osv.. Kramar E❤️ Denna bilden togs på Mallis bara nån vecka innan jag fick reda på att jag har en tumör. Tänk så livet kan vända..helt upp & ner. Här satt jag säkert o funderade på vilka jobb jag ska söka till hösten. Helt sjukt hur skört livet är.  Ta ingenting för givet kära ni. Det är så lätt att göra det..sorgligt men sant tyvärr. Kram hörs snart! <3