HUMÖRSVÄNGNINGAR, BREAKDOWNS & NÄR ÅNGESTEN ÄTER UPP MIG

Hej guys och härlig onsdag på er! I det här inlägget tänkte jag fokusera på känslor och hur jag mår för tillfället. Jag har som ni många vet haft det upp ner i livet och speciellt under de senaste året har jag blivit tvungen att försöka lära mig att hantera mina hsp-känslor och humörsvängningar. I slutet av inlägget presenterat jag vad som har hjälpt mig att må bättre.  Jag har alltid varit en temperamentsfull person med mycket dalar och toppar. Enda sedan jag var liten har jag brutit ihop när jag fått känslan av att det blir för mycket. Det har kunnat vara när jag blir stressad, alldeles för trött, känt skam eller skuld. Jag har alltid haft som reaktion till starka känslor att börja gråta vilket jag även gjorde när jag upplevde nya positiva känslor i livet. Första gången jag upplevde ren och skär lycka eller när jag för första gången blev kär så grät jag. Det har länge varit svårt för mig att skilja på positiva och negativa tårar eftersom känslostormarna alltid har triggat samma knappar i mitt huvud. På senare år har jag blivit bättre på att hantera de negativa känslorna som ofta har tagit över mitt humör utan förvarning. Under hela förra året tragglades jag ofta med mina humörsvängningar och nedstämda stunder. Var varannan dag kunde plötsligt känslorna komma och ta mig och trycka ner mig till botten. För mig har mina breakdowns inte varit kopplat till någon speciell ångestfylld tanke utan snarare kommit från ingenstans. Jag kände att jag tvungen att beta ner vad det egentligen var som gjorde att jag inte kände mig glad och lycklig vissa stunder medan vissa andra kunde jag känna mig taggad på allt och vilja slänga mig ut. Jag har kommit fram till att det delvis beror på att jag och Philip inte har trivts så bra i Lund och vår umgängeskrets har minskat betydligt sen vi flyttade hit. När man inte har saker inplanerade eller uppbokade hela dagarna utan bara gör ingenting blir varje minsta lilla grej som ett stort projekt som känns helt överväldigande att ens ta tag i. Ofta efter irritation eller tjafs får jag panik och börjar gråta vilket har tagit lång tid för både mig och Philip att förstå. Jag har verkligen fallit i en ond cirkel där jag inte känner igen mig själv eller mina mål i livet.  Men som sagt sedan jullovet och starten på den här terminen har jag känt mig stabilare än någonsin vilket jag är så otroligt tacksam över. Jag har inte haft några breakdowns eller ångestfyllda tankar som jag ofta får efter att jag brutit ihop då jag känner mig liten, töntig och värdelös. Vem är jag att tycka synd om mig själv och varför ska det behöva gå ut över min relation? Det gör att jag faller ännu hårdare ner i gropen. Men att inte bekräfta för mig själv vad det är som triggar mina humörsvängningar har hjälpt mig supermycket. Det vill säga att när jag känner ångestkänslorna eller vad jag ska kalla dem så låter jag dem inte få ta plats i mitt huvud. När jag känner att en känslostorm är på gång och det enda jag vill är att lägga mig på golvet och gråta så tänker jag att jag är värd mer än så. Det får mig att känna mig stark och att jag sätter mitt välmående först. Jag förtjänar inte att må så dåligt bara för att jag vill vara en god människa och vill vara alla till lags vilket i slutändan har tagit kål på mig. Jag måste våga stå för den jag är och mina egna val. Om någon runt omrking mig tycker jag är en kaxig jävel eller självisk typ så be my guest. Är inte vi alla det?  Men så idag... har jag haft en dag där jag hamnat tillbaka i det här tankesättet och jag tillät mig själv bryta ihop. Det beror främst på att jag dragit på mig Philips förkylning och var tvungen att ställa in kvällen på Malmös nation. Jag vet att jag måste vila eftersom vi ska åka iväg imorgon men jag känner sån stor skuld och dåligt samvete som sköljer över mig. Jag tänker att jag borde vara där egentligen trots att jag ligger hemma och mår dåligt. Jag ville verkligen skriva av mig om det här eftersom det påverkar min vardag och det är otroligt viktigt att våga prata om. Jag känner mig lättad över att få möjligheten till att skriva detta inlägg. Kan ni känna igen er i vad jag menar eller hur jag känner? Ni är bäst. Puss och Kram M