STRESSEN ÖVER ATT LIVET MÅSTE GÅ FRAMÅT OCH KÄNSLOR KRING ATT TRAMPA PÅ SAMMA STÄLLE

Efter mitt inlägg om humörsvängningar och ångest (HÄR!) fick jag så otroligt mycket gensvar och bekräftelse över att det är viktigt att våga prata och skriva om ämnen som präglar ens vardag. Ni ville veta och läsa mer om detta och därför har jag valt att dela med mig ytterligare. Jag har alltid varit en person som är extremt rastlös och som alltid vill hitta på saker. När jag var liten kunde mina föräldrar bli tokiga på mig när jag inte kunde sitta still eller när jag hetsade dem om att få leka med kompisar exakt hela tiden. "Myror i brallorna" fick jag höra mycket medan jag inte förstod vad vitsen var med att vila eller ta det lugnt en dag. Det färgade även mina tonår då jag kunde må dåligt och känna mig ängslig så fort jag inte hade planer på helgerna. En del kompisar skämtade om att jag hade ADHD och jag tänkte bara "tack och lov!". Jag kunde aldrig stanna upp och ta vara på stunden eller njuta av att vara ensam. Jag umgicks med vänner näst intill hela dygn och när jag var tvungen att umgås med familjen åtminstone på söndagar kändes det som om tiden stod still.  När jag blev äldre och kunde påverka mina val själv åsidosatte jag ofta viktiga prioriteringar i livet så som mat eller sömn. Min familj har fått lida utav att jag inte brytt mig om vad de tycker utan ville jag göra något så gjorde jag det. Oavsett invändningar. När jag tog studenten stod alla livets frågor i huvudet och min rastlöshet skulle sättas på prov. Jag ville bara komma framåt i livet. De stunder som jag mått som sämst är när jag känner att livet står still och inte leder någon vart. Den värsta känslan jag vet är att stå och trampa på samma ställe. De här känslorna ger mig otrolig ångest och det kommer oftast när jag spenderar hela dagar hemma. Det går ofta över till ett breakdown eller stressgråt där jag klankar ner på mitt liv då jag känner att mitt liv inte duger eller att jag vill så mycket mer men är helt hjälplös. Därför försöker jag alltid hitta på någonting varje dag som att gå ut och springa eller ta en fika på stan som iallafall ger känslan av att man har gjort något. Jag skulle vilja säga att det är ett vanligt fenomen att känna såhär, och åtminstone bland unga tjejer i dagens samhälle. Hur skulle vi inte kunna göra det i takt med sociala medier och den perfekta ytan som instagramprofiler målar upp? Det har tagit lång tid för mig att lära mig hantera sociala medier då jag upplevde tidigare att mitt liv hamnar så långt ner i lyckostegen, karriären eller liknande i jämförelse med vissa andra i min ålder. Det viktiga är inte vad som visas upp!! Alla kan ta fina bilder eller se glad ut i snygga kläder på varma stränder osv. Man måste förstå att det bara är ett sätt att dokumentera saker man är med om. Inte hur man känner eller mår. Jag har äntligen landat i tanken av att livet inte alltid behöver leda någon vart eller att livet inte alltid måste ha tusen roliga saker att erbjuda. Stressen av att leva livet har tagit kål på mig och jag insåg att det inte var ett hållbart tänk.  Sen jag bestämde mig för att ändra mitt tankesätt har jag känt mig så otroligt mycket lugnare och jag har velat ta vara på varje dag och varje härligt ögonblick i livet på ett helt nytt sätt. Jag behöver inte komma någon vart hela tiden utan det är okej att ha ett år, två år eller fem år utan någon direkt framtidsplan eller strävan.  Livet har ett fräckt sätt att fortgå och tiden kommer bara bli ens fiende om man inte tillåter sig själv att stanna upp. Man måste ha tider som är mindre produktiva för att kunna vara produktiv när man väl är taggad. Jag är helt övertygad om att livet kommer lösa sig. Det gör det alltid. Och min utbildning, som jag ibland inte ser slutet på eller förstår vad det kommer leda till, kommer säkert ha en viktig betydelse i mitt liv på ett eller annat sätt. Vi måste våga stå för att inte vara påväg någonstans och våga stå för att inte stressa in i livet.  Jag hoppas att alla ni som känner igen er i vad jag pratar om kan ta vara på de här tipsen och tankesätten som har förändrat min attityd. Sen har jag som alla andra återfall av dåliga stunder, dagar eller perioder men det viktigaste är att inte klandra sig själv. Den här ångesten är inte bara påfrestande för mig utan även för alla som jag delar mina dagar med. Ni är bäst och glöm inte bort att uppskatta er själva och klappa er på axeln efter varje dag. Kom ihåg dem sakerna ni gjort bra! Och glöm inte. Livet kan inte stressas fram. Puss och kram M