Vad håller vi på med?

Jag sitter just nu och skriver på mitt psykologiuppdrag om hur vi påverkas av sociala medier och kunde inte låta bli att börja förundras över hur ytliga vi egentligen är. Vi är alla egentligen så otroligt oförskämda. Vi sitter hemma i våra hus med fullt fungerande el och rent vatten i oändliga mängder och klagar på att vi inte har de där perfekta, slanka benen eller de plutiga läpparna. Samtidigt dör det årligen 7 miljoner barn i världen innan de ens hunnit fylla fem år. Låter kanske lite klyschigt, men förstår ni egentligen hur tragisk det är? Förstår ni hur tragiska vi är? Menar inget illa mot någon personligen för jag är ju lika involverad själv, men jag tycker bara att sättet vi tänker på ibland är riktigt skrämmande och egoistiskt.  I samband med att jag började arbeta på McDonalds så skaffade jag mig ett fadderbarn hos SOS Barnbyar. Hon heter Pooja, bor i Indien och henne ger jag 250 kronor i månaden. Med andra ord så känner jag ändå att jag gör skillnad och under 2013 samlade SOS Barnbyar in hela 283 268 000 kr till sina barnbyar, men det är ju långt ifrån vad som är tillräckligt. Vad jag vill få sagt med detta inlägg är egentligen inte att ni också måste bli faddrar för att göra nytta, för det vet jag själv inte alltid är möjligt. Men jag tycker vi borde bli mycket bättre på att ta vara på vad vi har och värdera även de allra minsta sakerna som på något sätt förenklar vår vardag. Det ska i alla fall jag göra och det är från och med nu mitt nyårslöfte för i år; att börja uppskatta och le åt minsta sak som på något sätt förbättrar mitt liv, för det finns förmodligen miljontals som lever utan just det.    Jag tror aldrig någonsin vi kommer kunna förstå.