Hello baby boy

Imorgon går jag in i vecka 20 och idag gjorde vi rutinultraljudet där vi fick se att det är en liten grabb i magen, helt fantastiskt! Det som gjorde oss mest lyckliga är såklart att hjärtat slår som det ska, alla inre organ finns där och han har alla förutsättningar för att bli en frisk liten bebis. Så vad tycker jag då om att bebis har snopp, att det är en kille därinne? Helt ärligt blev jag helt tom och skräckslagen, jag fick ångest och började storlipa senare i bilen. Inte ångest eller ledsen över ATT det är en kille utan det faktum att JAG ska klara av uppdraget som mamma till en son.Kommer jag räcka till? Kommer det vara pappas stora intresse som också tar över lillkillens liv? I så fall, vad har jag då att komma med? Jag lär ju bli världens tråkigaste morsa som inte fattar någonting! Och hur tusan byter man blöja på en kille med snopp?Okej, ni fattar. Tusen frågor snurrade i mitt huvud och det enda jag för en sekund kunde se var hur vår som kommer välja pappa framför mig, hur jag successivt kommer bli utbytt som förälder för att jag inte är tillräckligt ”grabbig”. Hur sjukt är det inte att jag seriöst fick dessa tankar och mår psykiskt dåligt över dem?Nu har jag dock hunnit smälta allt lite och jag är så jävla glad, lycklig och stolt över att det kommer bli en (förhoppningsvis) frisk liten pojke som jag trycker (förhoppningvis) ut under sensommaren. Mamma kommer älska dig mer än vad du någonsin kommer förstå och jag vet att min kärlek och omsorg kommer vara tillräcklig för att ta hand om dig så bra jag bara kan. Sen får du bli och vara precis vem eller vad du vill. Fotbollsspelare eller balettdansös, jag kommer alltid att älska dig!