Tacksamhet i November-kylan

    WHADDAP?! Just nu sitter jag ÄNTLIGEN på tåget på väg till min bästa, bästa Evelina. Vaknade upp idag med mycket ångest, men fylldes av otrolig tacksamhet efter att ha mellanlandat i Nässjö för tågbyte, och då pratade med en hemlös kvinna. Hon hade virat blöjor runt fötterna för att hon inte hade några strumpor och de skorna hon hade var ett par Crocs som knappt höll ihop. Vi pratade en stund och jag erbjöd henne något varmt från caféet. Tillslut övertygade jag henne om att iallafall ta min smoothie jag hade i väskan och jag har nog aldrig personligen sett en människa hälla sig i något på det sättet. Vi pratade om livet, om hennes barndomsminnen och det enda som verkade besvära henne var att behöva vara ute i kylan. För att inte missa mitt tåg var vi tvunga att säga adjö, och nu kan jag inte sluta tänka på hur privilgerad jag är.      Jag sitter på tåget, en tågbiljett jag köpt för mer pengar än kvinnan säkert har tillgång till på en vecka. Slutdestinationen är Halmstad där min bästa vän väntar. En bästa vän som jag vet kommer ge mig en lång och kärleksfull kram, som både kommer värma mot November-kylan och min själ. Under restiden pluggar jag, känner mig lite stressad och uppgiften jag just nu håller på med känns svår och difus, men jag vet att jag studerar av en anledning och att otroligt många människor (på inte tala om kvinnor) kanske aldrig kommer få den möjligheten. Med största sannolikhet kommer min utbildning generera i ett arbete med en lön. Kanske lägger jag en månadslön på kläder i fina material för att det är sånt jag gillar, och när jag ska köpa blöjor kommer de inte gå till mig själv utan till mitt framtida barn.     Det är ganska nytt för mig att ha fått upp ögonen för verkligheten och att ha börjat släppa fokus från mig själv och mitt eget liv. Och trots att jag kan skämmas för att jag tidigare varit så egocentrisk, är jag glad att mitt uppvaknande hände överhuvudtaget till skillnad från de andra vuxna människor på Nässjös tågstation som inte ens lade märke till denna kvinna. Deras ansikten siktade nedåt i deras smartphone och kanske var deras sprukna skärm på deras telefon ett större problem för dem än vad kvinnans avsaktad på värmande skor var.      Men en sak gjorde mig glad. Efter jag stått och pratat med kvinnan en stund, tog en yngre man ett steg in i samtalet och erbjöd henne ett par extra sockar han hade tänkt ha med sig på sin egen resa. Och då slog det mig att nog inte alls alla dessa människor väntandes på tåget är självupptagna och obrydda. Det kanske bara är svårt att veta hur att agera, och att våga ta första steget. Idag tog jag själv det första steget. Och det initiativet verkade uppenbarligen inspirera en annan privilgerad människa att också räcka fram en hjälpsam hand.      Jag hoppas att detta inte kommer för mig vara en engångsföreteelse utan att jag i försättningen kommer kunna uppmärksamma orättvisa och missär, och våga erbjuda en del av mitt egna överflöd. För visst känns det bättre inombords nu än när jag vaknade imorse. Inte bara för att jag kunnat vara till hjälp för en annan behövande, utan också för att det fått mig att reflektera över vad som faktiskt är viktigt i livet. Medmänsklighet.