75 dagar hemma

Tänka sig va fort tiden gått ändå.. Jag har nu vart hemma i hela 75 dagar och herrejisses va de hänt grejer sen jag kom hem. Eller, egentligen inte kanske, men de känns så i alla fall! Jag känner mig i alla fall så himla mycket vuxnare och mognare nowadays! Jag tänker på ett helt annat vis och resonerar annorlunda. Mycket kanske tack vare olyckan. Man insåg på något vis hur skört livet är, hur fort saker och ting kan förändras och att jag nog tyvärr försummat dom människor som jag älskar och som älskar mig. Kanske fel sätt att inse det på, men det kom som en uppenbarelse och tog mig högre. <3 Och dagarna springer förbi, jag åker till mitt jobb som jag verkligen tycker om och trivs med, vissa dagar är helt galet underbara och vissa suger men jag har så roliga människor runt omkring mig så det känns verkligen fantastiskt bra! Veckorna går snabbt och helgerna desto snabbare! Och massa födelsedagar har firats och roliga partyn har det varit, och jag har haft så roligt! Det kan jag lova! Kan faktiskt påstå att jag älskar mitt liv just nu. Jag hade sån fetångest när jag kom hem från resan. Jag låg hemma i en månad och gjorde inte ett jävla skit. Drömde mig bort och grät en hel jävla del. Men en natt hade jag sån brutal ångest över mitt liv och alla dumma tankar som flög genom huvudet och jag var en levande fontän när jag traskade runt i snön alldeles för länge, helt ensam, mitt i natten. Och då kände jag att det här måste vända nu, jag kan inte fortsätta tänka såhär och leva med sån ångest.. Och strax efter det så fick jag mitt jobb, och det kunde inte fallit sig bättre i tiden. Det fick pusselbiten att hamna på plats. Och mina fantastiska vänner och familj, det finns inte ord för hur mycket jag älskar er och uppskattar er - ni är det absolut bästa jag har! Så ja, just nu, trots att det inte var detta som var planen (eller så kanske det var det, en högre plan för mig) så är jag så grymt tacksam och känner bara ren lycka för livet! Vilken otrolig insikt! Kärlek! <3