Just nu

Äntligen på benen igen efter en 48-timmars förlossning med havandeskapsförgiftning som fortfarande hänger kvar, akut kejsarsnitt och en jäkla massa blodförlust. En resa i sig. Så lyxigt att kunna stå på benen igen utan att bli svimmig. Tacksamheten som sköljer över mig efter de här uppochnervända veckorna går inte att sätta ord på. När allt ställs på sin spets. Då finns de där, mina människor. Emil - min hjälte och livskamrat. Mina stöttande vänner och min trygga familj. Nu äntligen kan jag njuta av min självklara dotter till fullo. Idag är hon två veckor men det känns som hon funnits med oss jämt. Lilla livet. Hur ska man hantera känslorna för henne hela livet? Jag kommer gå sönder så många gånger. Men just nu är vi hela och nuet är allt som betyder något idag. Amen.