Guldkant på livet

  Jag är beroende av att vara ensam. Någon dag i veckan eller under tiden man borstar tänderna - behovet varierar efter hormoner och humör. Jag har alltid varit den som säger att "ensamhet är underbart när det är självvalt". Jag valde att åka till Halmstad med mål att ta körkort och jag valde att göra det själv. Dock var det en välsignelse att vara hemma under fars dag-helgen. Ha någon att prata med, störa sig på, gå ut med hunden och äta mat vid ett riktigt köksbord med några som känner mig allra bäst - min familj. Det var också helt underbart att fara till Göteborg. Kramas, gå promenader, fika, prata ikapp och titta på halvkassa filmer; såsom vi alltid gör. Äta bakverk i en bästis säng och dricka en skvätt kaffe trots att det är mest blask. Unna sig en extra god frukost med en extra bra människa på centralen innan vi vinkade adjö och jag tågade hem till Växjö. Att väl där möta ännu en vän bara för att vi vill och kan.    Idag ska jag unna mig allt om igen. Att umgås. Sluddra i talet för att man har för mycket att säga. Kanske gräva i godispåsar där inte bara mina favoriter ligger och knör. Sova över för att dagen efter sätta sig på sin egen säng, i sitt eget rum. Lyssna på klockans tickande och tända ljus. Pyssla om lusten ingriper eller bara vara nöjd. Det om något är guldkant på livet. Sällskap i all ära, ensamheten likaså - om den är självvald.