Dags att ta tag i mig själv (igen)

Jag vet inte vad det är som gör att jag har enklare än andra människor att tappa mig själv. Jag vet inte vad det är som gör att jag utan att tänka kan korsa mina principer och kringgå mina värderingar för att tillfredsställa andras. Kanske är det för att jag aldrig uttalat mina principer, att jag aldrig haft en stark känsla för vart gränserna går. Det har alltid varit luddigt och föränderligt för mig. Kanske är det för att jag själv inte vet hur eller när det blir som det blir. Antagligen är jag otroligt lättmanipulerad. Kanske är det för att jag ibland har en stark känsla av att ingenting spelar någon roll. Kanske är det för att jag vill bli omtyckt. Det är viktigt för mig att människorna i min närhet uppskattar min vänskap och kanske är det därför jag förminskar mina behov för att tillfredsställa andras. Jag upplever dessutom att Coronapandemin, ensamheten och isoleringen den inneburit, har tagit delar av min personlighet. Jag känner mig mindre socialt intelligent och känner mig mer som en nervös och ängslig själ som varit uttråkad så länge att vilken aktivitet som helst känns roligare än alternativet. Oavsett om det är i linje med den personen jag försöker vara och försöker växa till att bli. Hjärnan lägger av och jag blir som galen av att bara få vara med. Det sägs att medvetenhet är det första steget till förändring. Och är det något jag är tacksam för så är det just det. Jag är, och har alltid varit, otroligt medveten om mina brister och vad som pågår i mitt liv. Även fast jag inte alltid väljer att direkt göra något åt det, så vet jag att det är just den medvetenheten som gör att jag förr eller senare tar mig till en ny, bättre, större plats i livet. Kanske är det tack vare medvetenheten som jag aldrig blir riktigt fast i onda tankar. Jag kan inte fastna i olika situationer eller tankegångar så pass länge, utan jag tröttnar alltid förr eller senare, tar tag i mig själv och går vidare. Kanske det är dags att gå vidare nu igen.