Ännu en bokstavskombination..

Allting går runt, i en enda ond jävla cirkel. Jag tycks ska orka mer än vad som är mänskligt. Ingenting verkar någonsin ska bli bra & det börjar ta ut sin rätt. I somras kom det på tal att jag skulle utredas för en Autism diagnos. Det var en intensiv & rätt så påfrestande utredning. Det tog dock inte alls lång tid innan man kunde konstatera att jag hade Autism. Det är något som jag själv har anat i flera år.. Sen att ingen lyssnat på vad jag har sagt, det än en annan sak. Men, psykiatrin kom iaf på det själva, tillslut. Nåja.  Sedan dess att jag fick diagnosen på papper så har allting bara spårat. Helt plötsligt så var jag tvungen att avsluta min psykodynamiska terapi pga graden Autism jag har, gör det inte möjligt för mig att klara av en sådan terapi. Och det må väl vara… men nu, nu vet ingen på det där stället hur dom ska hjälpa mig. Ingen har koll på någonting & jag kastas bara från den ena till den andra, i hopp om att det ska se bra ut på papper. Sedan jag fick min diagnos så har allting handlat om det. Jag besväras av diagnosen, absolut! Men mitt psykiska mående är inte kul just nu. Mina primära problem som också alltid funnits (lika väl som autism), dom är ju kvar & det är dom jag lider av MEST just nu.. Får jag någon hjälp för det? Nej. Vad får jag ”hjälp” med då? Jo, jag ska alltså gå till en arbetsterapeut, för att få ”hjälp” att schemalägga mina dagar/ liv? Jag har inget liv. Jag behöver definitivt INTE hjälp med att skriva en schema på när jag ska ta min medicin eller äta något. Men det är vad psykiatrin verkar tro att jag behöver hjälp med.Lyssnar någon på mig när jag säger vad jag vill ha hjälp med? Absolut INTE.Har jag tackat nej till ”hjälpen”? Nej. Jag har gått in med öppet sinne men sen känt att det inte riktigt känns rätt. Pratet om att få remiss till habben togs upp på mötet där psykologen redovisade sammanställningen för min diagnos, något mer om det har jag inte hört. Om nu habben ens kan bidra med något, som dom påstår men ändå inte, typ. Alltså dom säger emot sig själva så mycket. Det finns inte ord nog för att kunna beskriva den dödslängtan som psykiatrin ger mig. Det är så skört. Jag blottar hela min själ för dom, ändå så hyser de ingen som helst respekt för mig när jag säger att det inte känns rätt. Allt jag känner än fel, allt jag tänker är fel. Är det verkligen dom eller jag som ska känna sig nöjd & bekväm? Varför är deras åsikter & värderingar bättre eller mer korrekta, än mina? Jag förstår verkligen ingenting. Dom håller varandra om ryggen & där står jag & framstår som en manipulativ, jävligt jobbig patient som ”bara vill ha saker på sitt sätt”, ”som inte är nöjd med något”, ”som bara är negativt inställd till allt”. Och ja, det är väl kanske ganska rimligt att är sån? Det är väl ändå mitt liv & mig det handlar om eller vad? Det känns som något slags psykiskt övergrepp & allting blir bara så fel. När fan ska jag kunna säga något utan att bli tagen på fel sätt. Det finns ju ingen som tolererar eller klarar av att hantera en så trasig människa som jag. Jag vill ju bara få tillgång till mitt egna liv.. Är det verkligen att begära för mycket?  Att jag har svårt att lita på människor & främst dom som jobbar inom psykiatrin har ju sina förklaringar. Gångerna jag har blivit sviken av någon inom vården, dom väger faktiskt tyngre än de enstaka gångerna någon har lyssnat på mig en timme eller två.  Ur journalen; ”Patient med anknytningsvårigheter.” Som om det är det största problemet.. Hade dom vetat hur dom ska hjälpa mig med mina primära problem, så hade det här inte varit något problem. Känns som att jag har tappat all min makt & jag ser verkligen inte hur fan det här ska gå vägen. En får ju i princip höra att man bara ältar det som varit. Hade dom vetat vad dom orden gör inuti mig, så tror jag att dom hade hållit käften. Som om att jag kan styra det som heter; ”posttraumatiskt stressyndrom”. Allting sker undermedvetet & jag har fan inte fått något verktyg för att lära mig att leva med det. Dom som ska veta, ändå är dom så jävla snabba med att döma.. Usch.ADHD, PTSD, Ångest, Depression, Borderline & Autism; - Tro inte att det är någon lätt ekvation…