"And the world isn't the same without you.."

Somliga dagar är bara timmar, minuter & sekunder. Somliga dagar är mest bara plågsamma, sorgsna, tunga & långa.. Det pendlar & det har det alltid gjort, men än mer har det pendlat, sedan den dagen då du försvann. Jag försöker liksom än idag att förstå att du inte alls kommer att komma hem. Något inom mig hoppas & väntar ännu på att du ska komma hem. Fast jag vet ju. Jag vet ju att du inte kommer att komma hem, men min själ, mitt hjärta, allting - det längtar efter dig.. Aldrig var du så ensam som då, där i livets slutskede. Aldrig var du så hudlös som då, när förlusten av det som du älskat var din dag & din natt. Din närmaste vän & den bägare som du var tvungen att tömma. Aldrig blev du så hudlös igen. Aldrig var du så ensam som då, ändå aldrig helt ensam i tiden. Tiden bildar bara mer frågor & den enda som kan svaren, den enda som bär på svaren, det är du. Hur blev det såhär? Det gick ju för fort. Allting gick fel. Alla tankar som säger; ”men tänk om..?”, dom bara ekar i huvudet på mig, när sorgen & saknaden är som värst.. När livet känns som mest orättvist, hopplöst. Jag trodde aldrig att en utav mina största & värsta förluster här i livet, en dag skulle komma att bli Dig, Du. Jesper. Nej. Nej Jesper, inte du min bror. Varför just du? Det gör ju ont att bara andas, med denna jävla vetskapen om att du inte gör det. Att du inte får det. Att du inte fick fortsätta att andas. Leva. Du fick inte fortsätta leva. Fan alltså. Det stod skrivet hela tiden, att du skulle ryckas ifrån oss, alldeles, alldeles för tidigt. Ingen visste då, alla visste sen, alla vet det nu. I ödet stod det skrivet att just den dagen, exakt den tiden, att det var dags för dig att sätta punkt då.. Inget kommatecken, inget mellanslag, utan punkt. Slut. Ditt liv tog slut, vid punkt(slut)en.  Jag kan inte släppa tanken om ditt lidande, de sista sekunderna som du var vid liv. Tankarna blottar sig i mitt huvud. Återigen; ”Tänk om”.. Allting blir diffust. Hela min värld vänds upp & ner, för vad är jag utan dig, när jag inte orkar något mer? Du var ju alltid där & nu är du, aldrig här... Tomrum. Tomrum. Förbannade jävla tomrum. Allting bara pulserar, förutom ditt hjärta, hjärtat. Det lades till ro på begäran utav ondskan. Orättvisan. Helt utan samvete så tog sig orättvisan all rätt till sig & helt plötsligt så var ditt liv ett minne blott. Oändligheten fick en rubrik & din frånvaro blev definitionen utav saknad. Me..n? Varför? Hur? Fan. En stjärna som lyser lite mer än alla andra, det är du. Ett skratt som var unikt & det var bara ditt att sprida värme med. Ett liv med så mycket svek, som bara, bara du klarade av. Ingen annan, bara du visste hur man tacklade de motgångar som präglade dig. Motgångarna som tillslut skulle komma att bli ett avslut på ditt liv. Ett liv som knappt inte hade påbörjats, ens en gång.  Jag vet ingen som älskade självaste livet, mer än vad du gjorde. Du älskade naturen. Du älskade att köra skoter & cross. Du älskade fjällen toppade med snö & du älskade fjällen så som de ser ut en den sommarkväll klockan 21:00. Du älskade att springa uppe på fjället, i hopp om att i princip hinna ikapp solnedgången. Du älskade att fiska i fjällvattnet såväl som du älskade Norges hav. Du älskade en sprakande eld. Du älskade vyerna över den byn du  föddes i. Du älskade Umfors. Du var alltid på språng efter nya äventyr eller bara efter äventyr, för den delen. Alltid så skulle något hända, aldrig kunde något få stå stilla. Livet skulle alltid vara i rörelse & det såg du också till att det var. Du kände dig nog aldrig så fri, som när du fick köra skoter uppe på fjället, leka runt på din cross, stå i fjällvattnet & fiska, samtidigt som lågorna ifrån elden flammade & sprakade. Det var vad som gav dig liv & driv. Lyckan som glittrade i din ögon, när du fick göra det som för dig betydde så otroligt mycket, den var obetalbar. Att få se den lyckan lysa i dina ögon, det sa en bara en endaste sak; frihet! Du ska veta vad jag önskar, att jag så bara fick ett sista minnen till, med dig. Jag saknar dina spratt, dina skratt, varje gång som alla skratten slutligen gjorde mig alldeles matt. Jag saknar dig.  Tills sista ljuset brunnit ut, tills allt har tagit slut, så fortsätter jag på samma väg. Det är trots allt samma stjärnor som vi beundrar. Det är samma luft som du en gång andades men som jag nu andas. Samma himmel som du är i, det är den himmelen som jag står under nu. Tills sista hindret kommer, tills allt är över, så fortsätter jag gå på samma stig. Vår stig, med våra löften. Tills sista elden har slocknat, tills värmen är borta, så fortsätter jag framåt, för dig. För oss, för vårt syskonskap. Det är trots allt samma värld som du en gång i tiden levde i. Minnena av dig & din värme lever för alltid kvar. Samma måne som vi ser & samma måne som vi båda två önskar att vi ägde. Tills att sista solstrålen försvinner. Tills dag blir till natt så fortsätter jag på samma sätt. Tills dess att sista snöflingan har fallit. Tills dess att sista regndroppen har fällts. Tills dess att allt har ordnat sig, så fortsätter jag att andas. Bara andas, på mitt sätt - men bara, bara för Dig, Jesper..<3 Vi ses snart igen Din syster