Den lilla..

Jag är inte ond. Jag är inget monster. Jag är inte värdelös. Jag ligger raklång i sängen. Stirrar upp i taket men jag svär att taket stirrar lika mycket tillbaka ner på mig. Jag känner mig kall i kroppen. Kyls ner ganska fort. Borde röra på någon led men orkar inte anstränga mig. Jag andas. Det får räcka. För nu.  De tre meningarna ekar i huvudet och jag försöker göra rum för de. För den förklaringen. Att det kanske ändå inte var jag som var den hemska, fruktansvärda, äckliga. Kanske var barnet jag inte ond. Kanske var jag bara utsatt för en ond person. Det svindlar till. Har allt varit lögn? Allt jag lärt mig om mig själv? Hatet som har fått härja fritt och fullkomligt demolera hela min person, borde det aldrig ha funnits? Hade han fel? Hade jag fel.  Mitt vuxna jag försvinner. Kvar blir ett barn som vill ha en bulle och dricka oboy. Som vill vaggas, tröstas, bli omhändertagen. Som behöver få gråta tills hjärtat trillar ur och sedan skratta och sedan gråta igen. Som behöver få tillgång till allt det, allt det som känns, sliter, bränner, närvarar. Som dagen efter behöver potatismos för att allt som är fluffigt är lätt att äta och inga kanter får finnas just nu. Allt behöver vara lent, mjukt, ömt. Inget motstånd, inga krav, inga måsten. Bara skrida fram och försöka ge allt det jag aldrig fick. Som jag alltid behövde. Som jag saknat. Som stals ifrån mig. Som jag nu tar tillbaka...