Det förflutna gör ont..

Så kommer Flodvågen igen. Bärande på det förflutna. På känslorna som kräver att få finnas. Höras. Synas. Födas. Mötas. Från ingenstans slår den in över stranden. Sköljer bort solen, suddar ut horisonten. Mörklägger paradiset och målar himlen i svart. Den slår ned mig på knä. I fosterställning på madrassen. Under täcken, under filtar, bakom kudden. Känslorna svämmar in bakom ögonlocken, sipprar in i bröstet, smyger sig igenom mellangärdet. Och jag färdas tillbaka. En film som spelas upp inuti. Ett gammalt band som satts på ”play”. Det lilla barnets upplevelser av världen. Så ensam, liten och rädd. Lämnad i otryggheten. Vilsen, darrig, hemlös och tomhänt. Darrig och trött. Utstött och övergiven. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Vart jag skulle gå. Tankarna var alldeles för många. Alla vägar är stängda. Världen är så stor, den skrämmer. Min hand är så liten. Mina ben är trötta. Jag hittar inte hem. Förstår inte varför jag är lämnad ensam. Varför jag är övergiven. Varför jag inte hör till. Så liten och ensam. Det lilla barnet i den för stora världen. Hon är så trött. Så jätte-jätte-jättetrött. Hon vill bara lägga sig ned och försvinna. Uppslukas av marken. Förintas. Upplösas till luft och ångor. Den lilla själen som gett upp. Det finns inget hopp. Livet är smärta. Solen har försvunnit och himlen är för evigt svart. Känslan är gigantisk när den vill ut. För stor. Jag hostar och flämtar, det förflutna som fastnar i halsen. Tillbaka i tiden. Tillbaka i förtvivlan. Jag hamnar tillbaka i det. I mitt huvud där allt känns på riktigt igen.. Där var smärtan, är för tung. Där sorgen är för trasslig. Där allt bara är knutar och härvor. När hoppet är utdött. När horisonten har slocknat. Med kinden vilande mot kudden och tårarna i en pöl. Allt är slut. Jag kommer att dö. Dö av ensamhet. Dö av smärta. Dö av sorg. Av rädsla. Av skam. Av skuld. Att bära allt i en så liten kropp. I det lilla hjärtat. Inget barn orkar. Man går under. Långsamt, bit för bit. Imploderat under trycket. Världen är för stor för den som är liten och rädd. Jag orkade aldrig ensam. Men jag var tvungen. Det fanns ingen trygg hand att hålla i. Ingen pappa att luta sig emot. Ingen lugn röst som vaggade skrämda ögon till sömns. Ingen öppen famn att gömma sig i. Jag levde ensam mot livet. Ensam i livet. Handen var tom. Vägledaren försvunnen. Ansvariga vuxna i frånvarande närvaro. Ingen som hörde, ingen som såg. Ingen tröst, ingen uppmuntran. Jag fick finna stigarna själv. Famla vägen genom snåren. På alla fyra med kinderna fulla av tårar och snor. Krypa tills knäna blödde. Alltid rädd. Alltid så liten. Minnena värker när de når ytan. Orden gör ont när de vill ut. De river upp halsen på vägen. Rakbladsvassa skärvor av det förflutna igenom strupen. Skär upp svalget. Jag spottar blod blandat med minnen och saliv. Allt ska ut. Upp. In i ljuset. Släppas fritt. Allt som gömts i vrårna och begravts i dunklet; jag släpar fram det. Vårstädning av minnesbanken. Hänger ut trauman på vädring. Skurar smärtan. Sköljer rent i sorgen. Vårfloden får komma nu. Skölja. Forsa. Flöda. Strömma. Flyta. Dåna. Runga. Virvla. Ett vattenfall av känslor som varit fastfrusen i isen. Nu får de åter strömma fritt. Igenom kroppen. Igenom själen. Pumpas av hjärtat med blodet ut i systemet igen.Och det bränner, bultar, knäpper, svider, river, dunkar när flödet öppnas upp. När isen släpper. När vattenfallet åter tar fart efter åratal i förstening. När blodet åter når de förfrysta blodkärlen. Jag skriker. Smärtan skriker. Minnena sliter. Sorgen river. Allt ska igenom kanalen. Jag är passagen. Igenom hjärtat. Ut från själen. Allt vill kännas igen. Alla tystade känslor och bedövade rop vill nå tillbaka till flödet. De måste få passera igenom mig. Jag är förbindelsen. Blodet vill flyta med strömmen, spädas ut och sköljas bort med floden. Smärtan vill förenas med solen igen. Mörkret längtar efter ljus. Det enda jag kan göra är att sluta kämpa emot. Sluta sprattla. Sluta försöka att fly. Att undvika. Att vägra känna. Istället öppnar jag munnen och låter orden sköljas ut med floden. Jag låter minnena flöda igenom själen. Tillåter allt att passera igenom. Släpper greppet. Släpper taget. Släpper motståndet. Och följer med. Flytande på rygg genom den vilda forsen. Låter vattenfallet dåna ovanför. Öppnar knytnävarna och möter känslofloden. Jag ser hur isen åter förvandlas till vatten. Jag vill en dag tro mig att se, hur livet kommer tillbaka från det som varit dött.. Jag fördas igenom. På rygg genom vårfloden...