-Förlåt..

Generellt så älskar jag våren. Men något som nyligen slog mig, är hur tung våren egentligen är för mig. Det är mycket som hänt under våren i mitt liv. Jag tenderar att inte räkna med allt & liksom lägga ihop det, för att få en rättvis bild utav det hela. Istället ser jag var sak för sig, vilket då mer eller mindre resulterar i att jag förminskar mig själv. Det är så tungt när alla tragedier bara sköljs över mig & jag tappar fotfästet. Allting kommer verkligen på en & samma gång. Jag blir lika förtvivlad, uppgiven & ledsen varje gång. Det gör lika ont, alltid.  Vissa dagar är betydligt sämre än andra. Somliga dagar känns som en enda stor börda. Med så mycket ångest, så många tankar & så lite styrka. Det gör så ont att andas vissa dagar. Det tar emot & om inte det, så hugger det i vart andetag jag tar. Som att begravas levande. Som att falla ned för ett stup & emot alla odds överleva. Avgrundens hål gapar ett stort, svart mörker & det känns som att jag bara slukas in & ner i det.. Jag känner sånt genuint självhat, att jag knappt ens kan möta min egna spegelbild. Det kommer som en käftsmäll ifrån ingenstans & det gör mer ont än någonsin. Tårarna ligger & tränger bakom ögonlocken & jag fruktar paniken som hela tiden ligger & provocerar inom mig. Paniken bara växer & plötsligt är all min kontroll bortom räckhåll. Fan.Jag pressas upp emot ett hörn & ångesten kräver ALLT av mig. Den tar min röst, min vilja, mitt förstånd, mitt leende & all min makt. Jag är så gott som Ingen, när ångesten vinner över mig. Som om att hela jag bara smälter bort, tystas ner & långsamt tappar det helt. Jag tappar vem jag egentligen är? Jag går in i ett tillstånd där jag drabbas av en grövre identitetskris. Jag tappar syftet med att existerar & jag tappar bort mig själv. Vad som är vad har jag inte längre någon aning om. Till vilket pris ska jag behöva leva i en ovisshet som innebär så mycket att jag inte ens räcker till för det?  Vad samhället har lärt mig, är att; -Man utsätter inte människor för sin ångest, för sin livsleda eller för sina självmordstankar, för att det så lätt missförstås. Det uppfattas så lätt som en anklagelse. Som ett uttryck för missnöje. Som klander. Som krav. Som om det är hans eller hennes fel att just jag har ångest. Som om det är på grund av något som just hon eller han sagt eller gjort eller inte sagt eller gjort som jag inte längre orkar leva (så enkelt är det nu dessvärre alltför sällan). Som om man vill ha något. Som om man vill ha väldigt mycket av den där stackaren som tvingas lyssna: en anledning att leva. Det är att begära mycket. Det är att begära alldeles för mycket. Därför vill jag sällan be om hjälp när jag inte orkar med mig själv. När ångesten blir för stor. Nog önskar jag väl att jag också kunde lära mig att leva. Nog undrar jag väl, vad det är som ni andra har förstått & som jag har missat (eller möjligen vad det var som jag förstod, men som ni andra slapp få vetskap om – & varför just jag förbannades med denna jävulska vetskap som jag helst sluppit). Nog är det så..  ”Jag är rädd för att jag inte ser fram emot saker som jag brukade tycka va kul & jag är rädd för att det här inte ska gå över. Jag ser andra människor klara av jobb & vardag & jag brukade vara en av dom, men det är jag inte längre. Jag vet inte vem jag är & det tär på mig. Det känns som att jag är fast i min egen kropp, med ett liv som har tagits ifrån mig.. & det är vad jag sörjer mest, varenda dag. Så förlåt, förlåt för att jag inte är, som jag en gång varit..”