Jag är bara, så trött..

Allting går vidare. Alla går vidare. Mitt liv, går i bästa fall, runt i en ond cirkel. Jag våndas med det här ruttna jävla livet, dag in & dag ut. Jämnåriga bildar familj, jobbar, flyttar till hus, lever ett liv. Jag, vafan gör jag? Jag lever inte ens? Jag står vid sidan om, som i en annan värld & skådar orättvisan som livet innebär. Jag sörjer, jag går i terapi, jag försöker bearbeta, jag försöker att ta mig vidare. Men jag duger inte till det, jag får inte mitt liv att bli något annat, än en ond cirkel. Jag försöker så mycket, utan det resultat som jag önskar. Jag ser bara hur tiden går & hur jag står kvar i exakt samma lidande, dag efter dag. Folk tar sig ur depressioner, blir fri från ångest & börjar att leva sina liv. Och jag, jag får bara ännu mer ångest. Jag blir bara ännu mer deprimerad. Jag känner ingen glädje, ingen tacksamhet, ingenting, till det här livet. Jag känner bara hur jag har försökt & dagligen försöker med allt vad jag kan komma på, för att må bättre.. men uppenbarligen så misslyckas jag, gång på gång... Jag avundas alla de människorna som faktiskt lyckats i livet. För det har inte jag. Jag har så svårt att vara glad för andra skull, för det är så mycket utav det som andra har, som jag bara också vill ha. Jag känner sånt agg emot denna värld. Emot detta samhället. Det har inte varit såhär förr & nu känns allt så extremt. Liksom, vad gör jag för fel, som aldrig lyckas ta mig upp på benen? Varför liknar just mitt liv, en hemskt jävla tragedi? Varför fick inte jag en chans att ens gå klart gymnasiet? Varför var just min barndom en misär utav dess like? Varför skulle just jag bli psykiskt sjuk & få ett liv som fallerade helt & hållet innan jag ens var femton år?  Jag tänker alldeles för ofta att jag inte förtjänar att leva.. Det är liksom vad min ångestfyllda (jävla) hjärna drar för slutsats; Jag förtjänar inte att andas. Jag har uppenbarligen gjort något så hemskt, att jag förtjänar att leva i evigt lidande. För det är precis vad jag gör. Varje andetag är ett motstånd. Varje hjärtslag känns & plågar mig. Varje ny dag, blir ändå bara värre, för varje ny dag som kommer. Jag vill förstöra mig helt & hållet, för jag lyckas ändå aldrig med det jag vill.. Det är ingen som tackar mig för att jag plågar mig igenom varje jävla dag. Det är ingen som tackar mig för att jag överlever i princip, dygnets alla fucking vakna timmar, med brutal ångest. Med en enda önskan - en önskan om att få komma ut ur  denna kropp. Min egna förbannade, kropp. Kroppen som håller mig fast som en fånge. Konstant i en kamp. Svart eller vitt. Eller bara totalt svart.  Det finns nog inget som är så vidrigt, som livet självt, just nu. Att jag står ut? Och HUR, fan står jag ut? Uppenbarligen så kan jag inte förändra något, så hastigt som jag hade velat. Allt verkar ha sin tid. Jag vill inte vara sjuk längre. Jag vill inte lida mer. Jag vill inte må såhär, inte ens för en sekund till, vill jag må såhär. Men jag måste ju helt enkelt bara stå ut, det finns ju inget annat. Stå ut eller dö & jag vill ju egentligen inte dö - jag vill bara inte må såhär pissigt som jag gör just nu. Jag orkar bara inte med skiten som tär på mig dagligen just nu... Det är fan inte lätt, utan helt klart, svårare än någonsin, faktiskt..