Jag är ju bara en människa...?

Jag vill inte tro att det här är allt. Jag vill inte de. Men vad fan ska jag tro då? Vad ska jag tro, när mitt liv just nu & flera år tillbaka, har bestått av ångest, depression, Flashbacks, självskadebeteenden, skrik & tårar. När verkligheten blir en alldeles för tung börda för mig att bära, så stänger jag av. Försvinner bort & hamnar i en annan dimension. Verkligheten innebär ibland så mycket rädsla. En rädsla som gör mig så ängslig att jag bara vill gömma mig för världen. Det känns i princip som att jag sitter fast i en bubbla & ur den bubblan, så ser jag bara hur mitt liv passerar, fast utan mig... Jag har alltid haft svårt att känna någon samhörighet. Jag tror inte att jag passar in någonstans. Jag känner inte att jag har någon rätt att ens ta plats. För vem fan är jag att påstå att jag har rätt till mina rättigheter, som människa på denna jord? Ibland känns det inte ens som att jag har rätt att leva. Finns det ens resurser för mig & mina problem? Eller är det så illa, att jag är en utav de hopplösa fallen.. Det är så fruktansvärt att jag känner som jag gör. Det är så otroligt tragiskt hur långt det har fått gå utan att jag ens kommit i närheten av den hjälp som jag behöver. Dom bollar mig från den ena till den andra & sen till den tredje som inte ens vill ta i mig med tång.. Det är så det känns... För det är inte bara så att man kan konstatera att; ”Okej, hon är deprimerad, vi ger henne lite tabletter så blir allt bra”, det är så jävla mycket mer komplicerat än så. Jag ber om hjälp om & om igen, men ingen har den kompetens som krävs för mina problem. Jag inser mer & mer att jag nog lär få ta allt i egna händer igen. Men det kommer inte heller att bli bra. Inget kommer att bli bra. Aldrig, aldrig någonsin... Och för den som tycker att det är konstigt eller fel att jag känner så - skulle du klara av en dag i mina skor? Jag tror faktiskt inte det..  Jag kämpar, från morgon till kväll. Jag lägger mig på kvällen med en längtan om att inte behöva vakna på morgonen & jag vaknar med en längtan om att dagen bara ska gå fort & ta slut. Jag känner väldigt sällan att ”den här dagen kommer att bli bra”, trots att jag försöker så jävla mycket. Ibland så slutar inte tårarna att rinna & jag lyckas inte att få ner ångesten, även fast jag tar starka mediciner för den.. men ÄNDÅ så ställer jag mig upp & gör det jag ska göra, trots att tårarna rinner. Jag vet egentligen inte riktigt vem jag är nu.. Jag har mått dåligt alldeles för länge nu & jag undrar bara, när fan ska det ta slut? När ska jag få andas, utan att det känns som att jag kvävs. När ska jag få se framemot en morgondag? När ska jag få sova gott om natten? När ska jag slippa vara rädd? När ska depressionen avta & när fan ska jag få börja leva? Kommer jag överhuvudtaget ens att få leva? Den frågan är mer oklar än någonsin, just nu...Varje dag som kommer är för stor att ta sig an, i det väldiga mörker som famnar mig alldeles för hårt för att jag ska kunna känna tillit...